Amnesia

Kapitel 20 ~ Mardrömar ~

Kapitel 20 ~ Mardrömmar ~

''Kommer snart tillbaka för att kolla till er.'' Säger Sofie och försvinner ut igenom dörren och lämnar mig och Finn ensamma i rummet med flera slags böcker framför oss.

Jag gäspar och håller huvudet uppe med mina händer. Jag gick knappt någon sömn i natt på grund av att Finn stormade in i mitt rum.

''Trött?'' Frågar Finn och bläddrar ointresserat i en bok.

''Det kan man säga.'' Muttrar jag.

''Du kommer ihåg allt jag sa igår va?'' Jag nickar slött och försöker gnugga tröttheten ut mina ögon. ''Kan vi diskutera det? Datumet börjar närma sig och du måste veta vad du ska säga ifall du blir framkallad.'' Framkallad?

''Du sa att jag bara skulle prata med advokaten eller domaren!'' Utrbrister jag stött. Ska jag stå framför en folkmassa och tala, om jag säger något fel kan Finn bli dömd för ett mord han inte begått.

''Det finns en möjligthet, ja. Men oroa dig inte, det kommer gå jätte bra så länge du får det att låta så positivt som möjligt.'' Ler Finn och klappar tröstande min hand.

''Kortfattat, jag ska berätta om hur din närvaro hjälpt mig i att överkomma min amnesia och ge något snyft tal om hur jag inte klarar mig utan dig.'' Muttrar jag och rynkar äcklat på näsan. Allt förberett av Finn, såklart. ''Jag trodde att man inte fick ljuga i rättsalen?'' Flinar jag och räcker barnsligt ut tungan.

''Ha-ha, jätte kul.'' Skrattar Finn sarkastiskt och grimagerar mot mig. ''Bara få det att låta trovärdigt, om du gör detta för mig så får du... så får du vad du vill. Jag vet inte, kom på något, jag fixar det till dig.'' Jag höjer på ögonbrynen, plötsligt mycket mer intresserad.

''Jag ska tänka ut något bra, vänta bara.'' Flinar jag och börjar bläddra i boken framför mig. ''Så, tillbaka till studierna''

* * * * * *

''Emilia! Kom och säg hejdå innan vi åker.'' Ropar pappa från nedervåningen . Jag stänger igen min bok och öppnar min dörr för att se mina föräldrar stå vid ytterdörren med sin lätta packning och väntar på mig.

''Ska ni redan åka? Trodde vi skulle fika först.'' Mamma ler ursäktande och drar sina smala fingrar igenom mitt hår.

''Det är väldigt långt så vi måste åka lite tidigare, vi borde vara tillbaka till fikat imorgon.'' Ler hon uppmuntrande och lutar sig ner för att kyssa min hjässa.

''Jaja, gå nu. Jag har galna fester att ordna.'' Skrattar jag och knuffar lekfullt bort henne.

''Du skulle bara våga.'' Skrattar pappa.

Efter ett snabbt kramkalas försvinner de ut igenom dörren och in i vår vita, gamla bil. Jag vinkar i fönstret och först när jag inte ser bilen längre så kommer en hemsk känsla över mig.

Nästa gång jag kommer se den bilen är av en slump påväg till socialen på en bilskrot. Jag kommer aldrig få se mina föräldrar igen och nästa gång jag kommer få se min bror Parker är bara i några sekunder då jag bara får en skymt av hans livlösa kropp i en sjukhus säng innan en manlig sköterska bär iväg mig gråtande och skrikande.

Men jag ler fortfarande, för att jag kommer vara lyckligt i ungefär 21 timmar till. För om 21 timmar så kommer en polis att knacka på dörren och jag kommer inte förens då få utstå den värsta smärta jag någonsin kommer få uppleva igen.

Jag vaknar med ett ryck, jag befinner mig inte längre i vår gamla lägenhet. Jag kollar snabbt på klockan på mitt nattduksbord, 16:03. Den där tuppluren gav mig ingen ny energi, jag känner mig nu istället deprimerad och tröttare än förr.

''Ollie?'' Hör jag Sofie ropa utanför dörren. Wow, jag kommer faktiskt ihåg hennes namn den här gången.

''Ja.'' Svarar jag och sätter mig upp i sängen samtidigt som Sofie stiger in i rummet med ett bylte kläder i handen. ''Åh, nej. Du tänker klä upp mig som en docka.'' Stönar jag och gömmer mitt ansikte i kudden.

''Nu när du ska med på rättegången så måste du bära något passande, det är reglerna.'' Försvarar Sofie sig och hänger upp min outfit i fönstret.

''Ja, visst. Det är bara en ursäkt för att få klä ut mig.'' Fnyser jag och granskar kläderna hon valt ut för mig. En blå, denim skjorta med en tajt, svart pennkjol som ser fruktansvärt obekväm och stel ut.

''Det finns en klädkod och du skulle verkligen passa i dem.'' Försöker hon men jag grimagerar bara äcklat. ''Finn skulle gilla dem.'' Flinar hon retsamt.

''Antyder du något?'' Hur vågar hon påstå något så absurt. Trots att jag inte vill så känner jag mina kinder bli varma, varför rodnar jag?

''Jag vet inte, borde jag?'' Fnissar hon och vänder sig mot mig, fortfarande med det där irriterande grinet. Jag antar att jag kan se några likheter mellan henne och Finn endå.

''Jag tror att all den här galenskapen du ständigt är omringad av har haft en inverkan på ditt mentala hälsa.'' Fnyser jag och blåser bort en hårslinga ifrån mitt ansikte.

Sofie nickar leende och biter sig i läppen för att hålla inne sitt skratt.

''Du kan gå.'' Muttrar jag och pekar mot dörren.

''Jaja.'' Sjunger hon och skuttar lekfullt ut igenom dörren. Hon är galen, fullständigt galen.

* * * * * * *

I matsalen får jag syn på den där konstiga tanten som jag tror att jag har sett här förut, kommer inte ihåg hennes namn men jag är själv glatt överraskad att jag faktiskt kommer ihåg henne. En dag kanske jag inte behöver Finn för att minnas, det vore något.

''Hej, Ollie! Jag heter Hilda.'' Hälsar hon och ler glatt mot mig, jag nickar blygt tillbaks. Jag vill fråga vad hon gör här, hon verkar lite virrig men inte sinnesjuk eller något.

''Så, Hilda...'' Börjar jag utan att få det att låta stelt. ''Vad gör du här?'' Jag lägger till mitt gulligaste leende om jag nu har något sådant.

''Åh, jag kom bara för att hälsa på Lauren. Jag är hennes farmor ifall du ville veta.'' Det var precis det jag ville veta. Jag nickar leende och slår mig ner på andra sidan bordet

''Lauren, du har inte nämnt att du har en farmor.'' Försöker jag skämta men Lauren stirrar bara dött på mig.

''Du har frågat samma fråga typ 50 gånger, ingen överdrift.'' Muttrar hon, jag skrattar nervöst och kliar mig skyldigt över nacken, oj.

En pinsamt tystnad lägger sig över bordet, vart är Finn någonstans? Nej, jag behöver inte Finn. Jag måste börja separera mig själv ifrån honom nu ifall han skulle bli dömd så kan han ej bo kvar här, jag kan inte bli lika hjälplös som förut. Men rättegången närmar sig men jag är inte redo att lämna Finn bakom mig än... helvete.

^^ Hej! Ganska kort kapitel men jag känner att det var ganska händelselöst så vi får hoppas att nästa blir bättre. Förra kapitlet var bokstäverna visst konstiga, så läs gärna om det nu när jag förhoppningsvis fixat det.

//Pia ^^