Amnesia

Kapitel 33 ~ Du är en idiot, Ollie. En jävla idiot. ~

Kapitel 33 ~ Du är en idiot, Ollie. En jävla idiot. ~ 

''Ett hus ungefär en mil från staden med flagnad röd färg.'' Flåsar jag för miljonte gången och snubblar på ännu en rot. Min stukade fot bränner till och jag stannar en sekund för att hantera smärtan innan jag fortsätter.

Går jag ens åt rätt håll? Det känns som jag har gått en evighet men fortfarande inte kommit någon vart. Det positiva är iallafall att jag fortfarande inte sett några tecken på att dem följer efter mig, mitt försprång är ändå för långt för dem att hinna ikapp... hoppas jag.

Plötsligt försvinner marken under mig och jag faller utan att kunna se vart jag kommer landa, det är fortfarande kolsvart ute så jag har ingen aning om vad som väntar. Men såklart landar jag i det värsta tänkbara, i vatten. Jag plaskar panikslaget omkring innan jag förstår att vattnet knappt når mig till knäna.

''Står livet någonsin på min sida!'' Skriker jag frustrerat och sparkar runt omkring mig vilket bara blir en massa plaskande. Min fot gör ont men jag bryr mig inte. Tröttheten sköljer över mig och i samma stund börjar tårar rinna ner längs mina redan våta kinder. Irriterat gnuggar jag vatten och smuts från ansiktet och reser mig skakigt upp.

Jag masar mig ur vattnet och upp för en kulle. Vägen är fortfarande synlig härifrån och när jag väl kommit över kanske staden också är det, hoppet ger mig en gnutta energi. Jag har inte mycket att gå på och nu är jag också kall och blöt för att göra saken bättre.

När jag tagit mig till toppen av kullen ser jag troligen det vackraste jag sett, höga byggnader med några få fönster som fortfarande lyser. Det har faktiskt nästan börjat ljusna i  horisonten till tidig gryning. Den här höga, breda kullen har stått i vägen hela tiden och blockerat min utsikt över staden, jag har inte vetat hur nära jag faktiskt är.

Jag försöker inte ens stoppa tårarna som att rinna ner längst mina kinder och droppa ner på marken från min haka, jag har inte tid för det, jag springer ju. Energin är tillbaka och jag springer så snabbt mina ben bär mig dock det är svårt i skogen. Jag slutar inte springa trots att foten är stukad, smärtan är inte ens i närheten av den enorma lättnaden. Jag är säker nu, vad spelar det för roll om jag springer på vägen istället, jag vann!

På vägen går det snabbare, Höghus tornar upp sig framför mig och innan jag vet ordet befinner jag mig mellan dem, himlen ljusnar ytterligare och förr eller senare kommer folk som jobbar tidigt komma ut och förhoppningsvis kommer dem kanske hjälpa mig.

Jag slutar springa, jag är i säkerhet, det finns inte längre någon anledning att stressa. Jag måste såklart hämta hjälp till Finn, det gör jag så fort jag får möjligheten. Alla gator och vägar är tomma så jag måste dessvärre vänta.

Under tiden jag strosar omkring känner jag utmattningen komma över mig. Efter att inte ha sovit på ett mer än ett dygn och spenderat natten igenom att fly igenom en skog så borde man vara dödstrött. Jag var pigg innan, då jag fortfarande var i fara och på jakt efter säkerhet, men nu är jag ju i säkerhet.

Jag snubblar till och tar stöd av en lyktstolpe, jag känner mig helt vimmelkantig och kan inte längre se rakt. Vad händer? Hela världen snurrar och mina ögonlock blir bara tyngre och tyngre. Jag tror att jag kommer svimma, vilken sekund som helst nu. Nej! Jag måste hitta hjälp att skicka till Finn. Nu kommer också smärtan som jag hade lyckats ignorera innan, jag känner i skon hur foten pulserar och den är nog rejält uppsvälld.

Plötsligt hörs ljudet av en motor snett bakom mig. Det tar mig en stund att fokusera men till sist kan jag utgöra att den gula, brummande, suddiga pluppen faktiskt är en postbil. Jag måste stanna den, men hur?

Jag lyfter armen för att vinka men i samma stund blir min yrsel sämre och illamående kommer över mig. Jag försöker istället att ropa men det enda som kommer ut är ett svagt, hest jämrande. Om jag öppnar munnen igen kommer jag utan tvekan att spy.

Jag får slut på idéer, så jag gör det dummaste jag kommer -och troligtvis sista jag någonsin gör. Jag snubblar ut i vägen i samma stund som postbilen närmar sig och praktiskt talat slänger mig framför den i ett miserabelt försök att fånga förarens uppmärksamhet. 

Mina ögon är stängda eftersom jag inte längre orkar hålla dem öppna. Jag skriker inte när jag känner något hårt och stort träffa mig i bröstet, det gör inte ens ont men det obådande men situation är att det troligen borde göra det. Samtidigt som min lealösa kropp landar på marken hörs ett ilande broms ljud. Då orkar jag inte längre hålla mig vaken, inte för att det är mitt val ändå. 

Du är en idiot, Ollie. En jävla idiot. Det hade Finn sagt om han vore här. Jag ser nästan framför mig hur han ler snett och skakar på huvudet, efter det svartnar för mig.

^^ Hej! Kort kapitel, sorry. Skolan har börjat igen och jag har lite skrivkramp så det kan dröja längre tills nästa kapitel. Ska försöka få ihop dem men vi får se.

// Pia ^^