Amnesia

Kapitel 23 ~ Paus från kopplet ~

Kapitel 23 ~ Paus från kopplet ~

Någon snuddar vid min axel, jag rycker till och sliter blicken ifrån mina fötter. Sofie ler ett litet leende och nickar menande åt utgången, dags att gå.

Jag har inte lyssnat på hela rättegången, jag har bara suttit i min lilla bubbla sen mitt lilla tal som inte gjorde något bättre. Finn är säkert besviken på mig, han litade på mig.

''Vart är Finn någonstans?'' Frågar jag Sofie och reser mig på stela ben ifrån min stol. Det är halvtomt i salen och Finn befinner sig inte längre på sin plats.

''Han väntar på oss där ute. Vi får reda på domen så snart som möjligt men det kan dröja.'' Hon klappar mig uppmuntrande på axeln och går före ut ur salen.

Jag får flera nyfikna blickar när jag går ut vilket jag försöker ignorera. Finn står mycket riktigt på sten trappen och väntar på oss, han står just på den platsen där han... han kysste mig. Jag hade helt glömt bort det, hur kommer detta påverka vår vänskap? Är det något mer än så? Nej, nej... eller? Åh så mycket förvirring.

''Äntligen, somnade du eller?'' Säger han när vi kommer fram till honom. Han beter sig... normalt?

''I stort sätt.'' Muttrar jag och vi går tillsammans till bilen.

''Lyssnade du ens? Du såg helt borta ut under hela rättegången.''

''Jaha, du kan ju försöka att fokusera på den istället för på mig.'' Suckar jag och ler retsamt. I ögonvrån ser jag hur han rodnar, så bedårande.

Borde jag säga något om... om hur hans läppar kom i kontakt med mina eller ska jag bara vänta tills han tar upp det? Han kanske inte säger något över huvud taget. Det kanske bara var något han gjorde för att dämpa stressen, han kanske inte alls tänker så om mig. Vad tänker han på nu? Han har jätte mycket för sig just nu som är viktigare än mig, men finns jag fortfarande där någonstans?

"Vad tänker du på?"

Dig. Nej, säg något annat. "Mitt hemska, så kallade tal." Muttrar jag och sparkar på en sten i vägen.

"Ollie, du spelar ingen skit stor roll här. De vet allt om dig och jag vet inte varför åklagaren började ifrågasätta dig men alla andra vet. Det var helt okej." Säger Finn uppmuntrande och öppnar bildörren och stiger in.

"Tror du att du blir dömd oskyldig då?" Han verkar ju vara på bra humör för att vara Finn.

"Vem vet, vem bryr sig." Fnyser Finn och rycker obekymrat på axlarna. Hur kan han ens säga något sådant.

"Jag vet att du bryr dig, Sofie bryr sig och jag... jag bryr mig." Jag sväljer nervöst. "Så, vad skulle hända om du blir dömd oskyldig?" Frågar jag istället för att byta ämne.

"Det löser sig nog. Sofie är den enda i släkten jag faktiskt känner och som bor nära. Jag har ingen aning vart resten håller hus men de är säkert inte intresserade av att ta hand om mig." Svarar han stirrar ut igenom fönstret på Sofie som kommer gående i rask takt mot bilen.

"Så du skulle inte bo kvar... med oss?" Jag vet inte vilka jag refferar till när jag säger oss. Jag vill att han ska bo kvar för min skull, kalla mig självisk.

"Troligtvis inte." Det ser ut som om han ska fortsätta men i samma stund kommer Sofie fram till bilen, dock så sätter hon sig inte i förar sätet utan öppnar bildörren på Finns sida.

''Hej, förlåt men vi kan inte riktigt åka än. Det finns några saker de skulle vilja komplitera nu med det samma. Både du och jag ska svara på några frågor.'' Finn ser bara irriterat på henne och rör sig inte ur fläcken.