Amnesia

Kapitel 6 ~ Svår kille ~

Kapitel 6 ~ Svår kille ~

"Sluta, det är nog! Låt. Mig. Va!" Utbrister Lauren frustrerat och tacklar ner ännu en osynlig demon samtidigt som hon gestikulerar desperat till en annan osynlig person. "Conrad hjälp mig då!" Om jag visste att hon lekte skulle jag tycka att det var gulligt hur hon rullade runt i gräset och "brottades" med sina "låtsas kompisa", dock så är hon fullt seriös vilket oroar mig.

"Lauren, lugna ner dig." Försöker en tant med en harmonisk röst men Lauren flyr upp i ett träd som en skrämd katt i flykten eller jakten på Conrad eller vem det nu är.

Jag sitter själv på en gungställning och bara studerar alla andra, deras alla olika, konstiga beteenden. Om man tittar på någon tillräckligt länge ser man vad som är fel på dem, hur de rycker till eller hur de reagerar på världen runtomkring dem. Alla har något, förutom en... Finn.

Finn sitter under trädet där Lauren precis klättrat upp, han kollar irriterat på när tanten själv försöker klättra upp och hämta Lauren. När han sliter blicken ifrån dem möter han min blick.

Varför kan jag inte räkna ut dig? Varför är du här när du verkar helt normal? Varför minns jag dig av alla? Så många frågor men jag vet att han inte tänker svara på någon av dem, han kanske inte kan svara på dem heller.

Vi stirrar fortfarande intensivt på varandra, jag lägger huvudet på sned och han härmar min rörelse. Jag ser härifrån hur han höjer på ögonbrynen trotsigt och lutar huvudet knappt märkbart bakåt men bryter fortfarande inte ögonkontakten med mig, solen reflekteras vackert i hans gröna ögon.

"Vad?" Mimar han. Jag rycker på axlarna och slår ner blicken i backen och drar handen igenom mitt svettiga, bruna hår. Det är så sjukt varmt ute, jag vill inget annat än att åka till stranden men mina vänner. Eller vänner och vänner, vi har inte setts på två år så man kan väll inte direkt kalla oss vänner. Kommer de ens ihåg mig? Kommer jag ens ihåg dem? Det är lite svårt att skaffa nya vänner nu när jag glömmer bort dem nästan dag. Samtals ämnen tar också slut ganska snabbt eftersom det inte finns få mycket att prata om förutom hur rubbade alla här är.

"Hej, Ollie." Jag tittar upp och ser Finn som plötsligt står framför mig, hur kom han hit så snabbt? Han tvekar osäkert ett tag innan han sätter sig på gungan bredvid mig.

"Hej, Finn." Jag kisar mot honom men han stirrar bara på sina fötter utsträckta framför sig, solen lyser upp hans ansikte och jag ser flera detaljer jag förr inte lagt märke till. Han har ett ärr vid hårfestet och ett väldigt litet under läppen. Det kanske inte är ärr, det kanske är födelsemärken, väldigt underliga födelsemärken dock.

En pinsamt tystnad tar plats. Jag har många frågor jag skulle vilja ställa, men jag vill samtidigt inte pressa honom. Hans förflutna, han berättar när eller om han känner för det.

"Hur lyckas du vänja dig vid alla dem här sjuka människorna?" Säger han samtidigt som Lauren trillar ner från trädet och brottas med ännu en demon.

"Det gör jag inte, jag glömmer bort vilka dem är varje morgon. Minnesförlust, kommer du ihåg?" Påminner jag honom, det låtar nästan som ett skämt, skämtade jag precis om min minnesförlust? "Man får bara påminna sig själv att man är här för en anledning." Jag hintar starkt på att jag vill att han ska berätta hans anledning. Antingen så märker han inte av min hint eller så ignorerar han den bara.

"Fortfarande, förutom din minnesförlust så är du väll relativt... normal?" Var det där en komplimang? Eller hans version av en komplimang iallafall. Hellre 'nästan komplimanger' än hans eviga snäsande och dåliga attityd.

"Du då? Du verkar ju helt frisk, varför är du här?" Frågar jag till slut.

"Åh, lilla Olsen." Flinar han.

"Kalla mig inte Olsen." Fräser jag, jag gillar inte det smeknamnet.

"Så här är det, Olsen." Han ler busigt och fortsätter. "Det är en lång historia och jag hade faktiskt funderat på att berätta för dig, du vet, för att få av det från hjärtat. Men oväntat nog så verkar du minnas mig av någon anledning, så jag vågar inte riktigt berätta. Jag måste ha lämnat ett stort intryck på dig, jag känner mig en smula ärad att du kommer ihåg just mig." Flinar han stolt. Jag suckar tungt och slokar lite besviket med huvudet.

"Det kommer troligen inte vara länge, så må inte för dåligt när jag hälsar tveksamt på dig imorgon och du måste dra hela historien för mig igen." Muttrar jag.

"Oroa dig inte, du behöver inte minnas mig, jag kommer troligen inte stanna så länge till." Jag höjer ögonbrynen. Vart ska han? Vad planerar han?

"Ska du lämna oss? Hur?" Finn ler lurigt och reser sig upp.

"Ännu en hemlighet du inte kommer få reda på." Varför ska han alltid vara så mystisk? Han börjar gå iväg men jag tänker inte låta honom lämna mig förvirrad och undrande, jag vill veta mer.

"Ska du fly? Kommer dina föräldrar och hämtar dig?" Jag joggar ikapp honom så vi går sida vid sida.

"Mina föräldrar är döda, så de kommer troligtvis inte att hämta mig." De flesta som hör om någon annans föräldrars död skulle nog känna sympati och krama om dem, dock idag fick jag reda på att mina föräldar dog för två år sen så det kommer inte som någon större shock att andra patienters föräldrar heller inte är i livet.

"Okej, ska du fly då eller?" Finn sneglar irriterat på mig och himlar med ögonen.

"Olle, sluta lägga dig i. Du går mig på nerverna." Stönar han och ökar takten lite.

"Sluta kalla mig för killnamn, varför måste du vara så mystisk? Det är seriöst frustrerande." Finn stannar tvärt och suckar.

"Åh, förlåt att jag inte delar hela min livshistoria med en tjej jag träffade på ett mentalsjukhus IGÅR, m jag får tillägga.." Sådan svår kille, han har en poäng dock.

"Visst, strunta i det då! Glöm bara inte att det var du som nämnde det först." Morrar jag och vänder på klacken, jag ger upp.

Jag hör Finn sucka tungt och gå i en annan riktning, det gör mig besviken för jag ville verkligen veta mer. Inte för att jag är intresserad, nej jag tror bara att det kommer hjälpa mig av någon anledning. Kanske så har jag helt fel, tänk så kommer jag sukta så länge efter att han kommer berätta att när han väl gör det kommer inget förändras. När han talade om sitt namn hade jag förväntat mig explosioner av kunskap och minnen, men ingenting... Jag ska inte ha för höga förhoppningar i framtiden.