Amnesia

Kapitel 30 ~ Min chans ~

Kapitel 30 ~ Min chans ~

Tretton dagar. Efter i natt kommer jag och Finn ha spenderat exakt två veckor i den här lilla cellen, det har dock blivit betydligare bekvämare. Vi har nu en riktig madrass att sova på vilket underlättar för mig som bara sitter här dag in och dag ut. I sådana här situationer är jag tacksam över min amnesia, jag glömmer bort all tid jag spenderar här själv. Om det inte hade varit för Finn att då och då påminna mig om tiden så kunde det lika gärna känts som två dygn.

Varje dag ser likadan ut, tror jag iallafall. På kvällen hämtar dem Finn för hans så kallade ''arbete'', allt möjligt som troligen strider mot lagen. Jag får bara mat och tillgång till badrummet på dagen, så under natten finns det inte så mycket mer att göra än och sova ut.

Finn kommer tillbaka tidigt på morgonen och är som alltid dödstrött efter sina långa, farliga nätter. Han tuppar av och jag lämnas än en gång utan något vidare sällskap förutom Alex som kommer och snäser på mig då och då. Om jag har tur vaknar Finn tidigt på eftermiddagen vilket ger oss några timmars kvalitetstid, men den värdefulla tiden ska också ägnas till att äta och tvätta sig. På kvällen börjar allt om igen.

Under de få timmar vi faktiskt har att prata med varandra så kan jag inte låta bli att påminna honom om flykten. Jag tycker att han efter två veckor ska haft iallafall en chans att fly, men nej. Jag kan inte klandra honom dock, jag har ingen aning om hur han har det där ute.

''Sista målet för dagen då.'' Muttrar Alex lika uttråkat som vanligt utanför dörren. Nyckeln i låset vrids till och hon öppnar dörren med ett fat i handen, ser ut som om det blir kall korv med bröd igen.

''En fråga.'' Säger jag och tar emot fatet från Alex. ''Arbetar du för Ace eller gör du detta som en tjänst? Ta hand om mig, det vill säga.'' Hon möter irriterat min blick som för att avskräcka mig, det slutade fungera för länge sedan.

''Har inte du med att göra. Det är ändå en för lång historia som du inte skulle förstå, plus att du kommer ha glömt bort den när du vaknar imorgon.'' Hon överväger det iallafall, en början.

"Jag har ingenting att göra, du har ingenting att göra, varför inte?" Jag är inte riktigt intresserad i hennes liv men jag behöver någon att bota min tristess för ett litet tag.

Alex ser vaksamt på mig från sin orörliga position vid dörren. Det förvånar mig att hon inte slängt igen dörren med en förolämpande kommentar än. Det förvånar mig ännu mer när hon stänger igen dörren efter sig och lutar ryggen mot väggen, hon vågar fortfarande inte sätta sig ner på golvet.

"Jag gör bara det här för att jag måste lätta hjärtat och du kommer glömma att den här konversationen ens ägt rum och allt kommer gå tillbaka till det vanliga imorgon." Suckar hon tungt.

"Hur hamnade du här hos Ace?" Börjar jag och lägger huvudet nyfiket på sned.

"Jag var desperat efter en samhörighet och han hjälpte mig i min mörkaste stund. Då på den tiden hade jag aldrig hört talas om att folk lever på det här sättet." Hon ser ner på sina händer och jag upptäcker en genuinitet jag aldrig sett förr hos henne. "Jag var en typisk duktig flicka, en riktig good girl. Jag har en yngre syster, Eleanor, och hon var precis likadan. Vänner, betyg, pengar, vad mer kan man önska sig? Jo, kärlek. Min mamma hade bröstcancer och avled när jag var 9 och Eleanor var 7. Pappa tog ut sin sorg på jobbet, egen företagare, men vi två hade däremot inget att distrahera oss med. Vi fick bara hantera sorgen på egen hand, utan honom."

"Men du klarade det ju, eller hur? Betygen, vännerna, vad gick fel?" Frågar jag henne och hon sjunker ner till golvet.

"Jag var alltid ute efter min pappas uppmärksamhet men de bra betygen och framgången fungerar inte, så jag tog en annan väg. Jag började skippa lektioner bara för att skolan skulle ringa pappa och ha ett möte om mig. Det fungerade men han skällde istället ut mig och vår relation försämrades bara ytterligare. Min syster favoriserades då istället eftersom hon fortsatte med skolan.

En dag hade jag fått nog, jag flydde hemifrån och efter fler nätter av att sova på vänners soffor så hittade jag mig själv ensam i en mörk gränd. Jag hade ingenstans att ta vägen och var desperat efter en samhörighet, kärlek, bli accepterad." Alex suckar och jag tror jag ser ett leende formas på hennes läppar. "Det var då Ace hittade mig, ung men samtidigt så otroligt erfaren. Han tog in mig och lärde mig allt man behövde veta för att klara sig här ute. Att kalla det en förälskelse är en underdrift då det var och fortfarande är så mycket mer, jag är skyldig honom mitt liv." Jag ser på henne och fortsätter bara med det för jag vet inte vad annars jag ska säga. Hon är faktiskt mänsklig med sin egen personliga historia, vem hade trott.

"När sist träffade du din familj?"

"Har inte sett dem sen jag försvann, min gamla vän håller dock ett öga på dem och informerar mig varje gång något nytt händer. För ett år sen fick jag reda på att min syster blivit diagnostiserad med bröstcancer som mamma, det går i släkten." Alex stirrar ner på sina händer, det ser ut som om hon kämpar mot tårarna som hotar att spilla över. ''Jag har inte fått några uppdateringar på några månader nu.''

"Du borde ringa henne... innan det är för sent." Jag och Alex är inte vänner, långt ifrån, men om det var min syster skulle jag aldrig lämna hennes sida.

"Hon vill nog inte prata med mig." Alex försöker att le men misslyckas. Hennes underläpp darrar och tårar väller upp i ögonen som hon irriterat blinkar bort.

"Min bror dog i en bilolycka tillsammans med mina föräldrar när jag var 13." Jag tar en snabb paus för att andas, det gör fortfarande ont att medge det. "Jag kommer aldrig få prata med honom igen och om jag hade vetat innan... olyckan, så hade jag ringt och berättat för honom hur mycket jag älskar honom, när jag fortfarande hade chansen." Min röst tjocknar mot slutet och jag sluter ögonen i några sekunder för att hämta mig.

"Du har rätt." Alex drar upp sin mobil ur fickan och slår frenetisk på knapparna samtidigt som hon reser sig upp och lutar sig tillbaka mot väggen.

"Bra jobbat." Berömmer jag henne sorgset.

"Pappa?" Hennes röst är svag och hon låter som en liten flicka. "Ja. Ja. Nej men det är okej. Jag vill prata med Eleanor, det är därför jag ringer." Tonen i hennes röst blir hårdare och hennes ögon blir för en stund kalla än en gång. "Nej, jag vill prata med henne nu! Du ljuger, du ljuger, din jävla lögnare!" Hon har börjat skrika och tårar fyller hennes ögon. "Hon lever och jag vill prata med henne!"

Jag tror att hon inte ens vet att jag fortfarande befinner mig i rummet för hon rusar ut gråtande utan att ge mig en andra blick. Några sekunder senare slängs ,vad som låter som, en ytterdörr igen och efter det, fullständig tystnad.

Hon är borta, troligen ska hon försöka hitta sin syster Eleanor men jag tror inte att hon kommer lyckas.

Jag smyger ut igenom dörren och i samma stund hör jag en bil startas och köra iväg. Det här är min chans och troligen den enda chansen jag någonsin kommer få.