Amnesia

Kapitel 36 ~ Hej, Sofie. ~

Kapitel 36 ~ Hej, Sofie. ~

Morgonsolen väcker mig och jag är osäker på hur länge jag har legat utslagen men det kan inte ha varit så länge. Mina kinder är blöta av tårar men jag kommer inte ihåg när jag senast grät. Måste ha gjort det i sömnen där insikten över vad som hänt har hunnit ikapp mig.

Finn är borta och kommer kanske aldrig tillbaka, han kanske inte ens lever.

Den där kvinnan som visst hette Sofie var här ett tag. Hon grät hejdlöst vid sidan av sängen, själv föredrar jag att sörja ifred. Men jag vill inte sörja, sörja gör man när någon har dött. Finn har INTE dött! Han lever och försöker nog i just denna stund ta sig tillbaka till civilisationen och till mig.

Jag får lämna sjukhuset imorgon vilket är en lättnad. Jag hade tur som fick så lindriga skador efter en sådan rejäl smäll. Kommer fortfarande inte ihåg ett dyft av vad som hände. Utan Finn är jag lika hjälplös som förr, hur ska jag klara mig utan honom? 

Nej! Jag kommer inte behöva klara mig utan honom, för han kommer tillbaka... snart. Jag känner det på mig.

''Hej, Ollie.'' Hälsar Sofie nedstämt när hon kommer in. Hon är osminkad och ser lika rödgråten ut som jag säkert gör. Hon försöker le men då börjar henne underläpp att darra så hon ger upp på att försöka se ut att må bra.

''Hej, Sofie.'' Hälsar jag tillbaka hest och sätter mig upp i sängen. 

''Du kommer ihåg mitt namn.'' Hon ler svagt.

''Det har bara gått några timmar sedan vi sågs senast, Finn säger att jag bara blir bättre och bättre.'' Jag ser hur Sofie rycker till när jag nämner Finns namn. Jag visste inte hur mycket hon faktiskt brydde sig om Finn, jag hade väll tänkt mig att hon såg honom lite som en börda.

''Jodå, det blir du också.'' Hon drar handen över ansiktet och blinkar bort några tårar som hotar att spilla. Borde inte hon bara uttorkad snart?

''Du saknar verkligen Finn. Jag vet att ni är kusiner och så men... jag trodde att ni inte var så nära, med tanke på vad han gjorde innan.'' Jag hoppas att hon inte ska känna sig stött av att jag ställer en sådan fråga i en situation som denna. ''Förlåt, jag ser hur mycket du sörjer.''

''Det är lugnt, vi kände inte varandra så bra. I börjar var jag faktiskt irriterad på hur jag var tvungen att ta hand om en sådan stöddig och besvärlig kille som han bara för att vi var släkt.'' Ler hon och ser ner på sina händer. ''Han var en plåga men samma dag som jag hälsade på honom när han låg på sjukhuset efter att den där Ace varit nära att döda honom, så jag såg min lilla kusin som jag lekte med som liten."

''Verkligen? Det kan jag inte tänka mig." Nästan fnyser jag.

"Kanske inte just då och kanske inte nu heller men under ytan, eller iallafall i mina ögon, så kommer han alltid vara samma goa kille." Hon torkar sig om ögonen men lyckas ändå le åt minnet.

Finn som en glad och lekfull unge, det skulle jag allt vilja se.

Då plötsligt slår någonting mig, tänk så har jag sett honom sådär bekymmerslöst. Det kanske är därför han får mig att minnas, han kanske hade en stor inverkan på mitt liv innan olyckan. Fast då skulle ju han ha känt igen mig, men det är inte omöjligt att vi träffats förut. Är det möjligt?

Jag viftar snabbt bort det och koncentrerar mig på Sofie istället. Hennes blick är fastklistrad på fönstret då hon är inne i sin egen värld.

"Sofie?" Hon rycker till som om hon hade glömt att jag var där.

"Lauren hälsar föresten. Hon var väldigt glad att höra att du kommit hem igen, dock så tror jag inte att hon förstår allvaret i situationen." Säger Sofie och byter ämne.

"Lauren?" Det låter bekant men jag ser inte något ansikte framför mig.

"Lauren är din vän borta i...... alltså, där hemma." Tvekar hon.

"Dårhuset."

"Ehm... ja, så kan vi kalla det." Jag kommer inte ihåg hur det ser ut men tack vare Finn vet jag iallafall vart jag bor.

För en stund sitter vi i tystnad, det känns fel att ha en normal konversation, men vad annars ska man göra? Jag vill inte att hon ska gå, hon tröstar mig faktiskt igenom att låtsas att Finn inte alls ligger medvetslös eller värre i en skåpbil någonstans påväg bort.

"Är jag sängbunden eller kan vi ta en promenad eller något sådant?" Föreslår jag.

Min kropp värker fortfarande men att ligga här och tycka synd om mig själv hjälper inte direkt i min rehabilitering.

"Jadå, jag ska gå och säga till att vi tar en runda. Klä på dig så är jag snart tillbaka." Hon reser sig upp och går ut i hallen.

Det står en kasse på en stol som jag gisssar är mina kläder som Sofie tagit med. Trots att jag helst vara vill dra på mig ett par mjukisbyxor och en för stor hoodie så har såklart Sofie bara packat med obekväma jeans och tunna tröjor.

Jag drar av mig mitt sjukhus nattlinne och märker först nu hur mycket vikt jag gått ner. Det är generande även om det är absolut förstårligt. Jag tar den största och mest täckande tröjan jag kan hitta.

När jag knäppt sista knappen på mina jeans slås dörren upp av Sofie. Jag ler försiktigt och rättar till mina kläder ytterligare.

"Ska vi gå då?" Sofie stirrar bara på mig och svarar inte på flera sekunder. Hon öppnar och stänger munnen som om försöka få något sagt, jag väntar nervöst på vad hon ska säga.

"De har hittat honom." Flämtar hon till sist. "De har hittat Finn!"