Amnesia

Kapitel 9 ~ Minnesluckor ~

Kapitel 9 ~ Minnesluckor ~

 "Ollie? Ollie, lyssnar du på mig?" Jag tittar upp över soffbordet på en smått irritetad Lauren. Hon berättade någon slags spök historia om när hon var liten, jag antar att jag tappade bort mig i mina egna tankar. Det sista jag kommer ihåg var något om en blodtörstig enhörning som heter Kaj, ett annorlunda namn på en enhörning må jag säga.

Det är ganska sent och vi sitter i sällskapsrummet, Sofie sa till oss att sammanfatta dagen, hon hoppas säkert att det ska hjälpa mig komma ihåg den imorgon. På något sätt kom vi in på läskiga historier men jag har svårt att koncentrera mig. Under hela tiden hon har berättat har jag suttit och desperat försökt komma ihåg vad jag åt till frukost och hur min morgon gick. Jag träffade Marie i parken med Finn och Sofie, jag kommer fortfarande inte ihåg henne och det är så frustrerande.

Det är som att försöka lösa ett mattetal, man vet att svaret finns där och man tänker tills det gör ont för att till slut få en snilleblixt och lösa talet. Det händer inte mig dock, jag får aldrig en snille blixt eller realisation om mitt förflutna.

Det tidigaste jag kommer ihåg från idag måste vara att jag pratade med Finn vid gungorna och hur han än en gång vägrade berätta om sitt förflutna, jag kommer också ihåg hur jag bjöd med honom till parken. Alla tidiga minnen jag har från idag inkluderar Finn, hade jag kommit ihåg att vi var på parken och träffade Marie om inte han hade varit med?

"Ollie!" Jag rycker till av Laurens ljusa, frustrerade röst. Hon lägger armarna i kors och stirrar surt på mig.

"Förlåt, förlåt, jag tänkte bara på en grej." Jag ruskar på huvudet och försöker fokusera på henne och inte på Finn eller Marie. Varför minns jag Denise men inte Marie? 

Denise och jag har varit vänner sedan vi var typ 6 och började i skolan, kanske det är därför jag inte minns Marie. Jag mår fortfarande dåligt för hon såg riktigt sårad ut men vad vill hon att jag ska göra åt det, det borde ju finnas en anledning till att hon inte var viktig nog att komma ihåg.

"Ollie, om du tänker fortsätta dagdrömma så går jag." Snäser Lauren och reser sig upp. Jag mumlar ett lågt ett 'godnatt' innan hon försvinner till sitt rum, småpratandes med sig själv. Jag tänker inte be om ursäkt igen för jag kommer troligen inte lyssna även om jag försöker.

Jag ser ut igenom det stora fönstret, skottsäkert såklart för potentiella självmordsförsök. Härifrån ser jag ljusen från stan och hör trafiken utanför, förhoppningsvis kommer jag kunna leva där en dag istället för det här dårhuset. 

"Lauren, Rickard, Hilda, Sofie, Marie, Barney, Dallas." Jag repetar namnet några gånger för att få dem att fastna. Det är bara några av de namnen jag lärt mig idag som jag troligen kommer glömma av imorgon. Känns onödigt men Sofie tror att detta kommer bli en vändningspunkt för mig, korrektion, att Finn kommer bli en vändningspunkt för mig .

"Du glömde Finn." Jag tittar upp på Finn som står lutad mot väggen.

"Jag kunde inte glömma dig även om jag försökte." Meningen låter ganska gullig så jag blänger irriterat på honom för att han inte ska få fel idéer.

"Naw, va gulligt. Jag skulle varit smickrad om du inte givit mig en sådan mordisk blick." Det rycker i hans mungipa med han lyckas hålla ett straight face. "Så din vän, Marie var det va?" Jag nickar. "Har du verkligen inget minne av henne? Jag trodde att du kom ihåg allt innan bilolyckan."

"Det trodde jag också, men när jag tänker efter finns det flera minnes luckor." Jag rycker på axlarna. "Hur kommer det sig att du plötsligt bryr dig?" Han låter nästan omtänksam, betyder detta också att han kommer sluta blänga surt på mig, jag hoppas verkligen det.

"Det är ensamt okej, du är typ den enda som man kan ha en nästan helt vanligt konversation med? Du är dock hemskt dålig på att fokusera, du kanske bara har ett extremt fall av ADHD." Flinar han. 

"Betyder detta att du tänker berätta för mig om ditt förflutna?." Frågar jag förhoppningsfullt., jag vet inte varför jag ens förväntar mig att han kommer gå med på det.  

"Nej." Svarar han kort.

"Det var värt ett försök iallafall." Suckar jag och Finn ler svagt med hans leende når inte riktigt ögonen som ser bekymrade ut. Han tänker på något, vad han än döljer så tänker han på det just nu. Om jag ändå bara kunde läsa tankar, jag vill så gärna se vad som arbetar innanför pannbenet på honom. ''Du vill inte ge mig något hint?'' Föreslår jag. Jag säger det som ett skämt men Finn ser väldigt tankfull ut som om han funderar på det.

''Goldie, du behöver inte veta. Verkligen, det är nog bäst om du inte gör det.'' Hans frestande ord är bara bensin på elden som är min nyfikenhet. Jag nickar besegrat, jag vill inte pressa honom mer.

Vi går tysta tillbaka till våra rum och jag ska precis stänga dörren om mig när Finn harklar sig, jag stannar i dörröppningen och väntar på vad han har att säga.

"Det kanske inte spelar någon stor roll men bara så att du vet, jag ska åka bort i några dagar." Han drar fingrarna igenom sitt halvt lockiga hår. "Ville bara nämna det, så, ja..." Jag nickar förstående. Inte för att det kommer påverka mig något, eller kommer det? Nej, såklart inte.

"Vi får hoppas att jag inte lyckas glömma bort dig." Ler jag och stänger dörren om mig.

Jag kan inte hjälpa att ha en dålig känsla över det här. Finn hjälper mig att minnas, jag minns exempelvis att jag träffade honom igår, vi krockade med varandra. Om han försvinner, borde jag då inte tappa tidsuppfattning? Kommer den här dagen vara 'igår' tills hans kommer tillbaka? Betyder detta att jag nu är beroende av att han alltid kommer finnas här. Det är aldrig bra att vara beroende av någon, speciellt i mitt fall.

Jag masserar min tinning utmattat, jag vill helst inte tänka på det. Jag tar en snabb dusch och borstar sedan mina tänder och mitt ruffsiga hår innan jag kryper ner i den breda sängen.

Att fortsätta intala sig själv om att inte tänka på något är förvånansvärt ett dåligt sätt att sluta tänka på det.