Amnesia

Kapitel 35 ~ Förlåt Ollie ~

Kapitel 35 ~ Förlåt Ollie ~

~ Finns perspektiv ~

Jag sitter och sparkar småsten uttråkat på stentrappan till ytterdörren. Trots att Ludde sitter bredvid mig och vaktar kände dem att det var nödvändigt att också binda mina händer. Några är ute och letar i skogen medans några åker bil längs vägen ifall hon skulle gå vid sidan av. Vi åkte säkert förbi henne på vägen hit men det var för mörkt, nu har solen gått upp så hon borde absolut ha tagit sig in till stan vid det här laget. Såvida inte något har hänt så borde poliserna vara här eller åtminstone söka efter rätt hus. Hon kanske har glömt vart det ligger helt och hållet men inte ens Ollie kan glömma något så viktigt.

Den svarta skåpbilen kör upp på grusplanen. Jag är för ett ögonblick rädd att de fångat henne men när Ace stiger ur bilen och i stort sätt andas eld blir jag lugn igen. Vansinnet i hans ögon tyder på att de misslyckades. Snart kommer han kalla tillbaka dem i skogen men... vad händer sen? Att stanna kvar här är inte säkert längre.

''Finn, din lilla skit!'' Morrar Ace och kommer stampande mot mitt håll. Ludde sänker blicken underkastande trots att det inte är honom Ace hotar. Jag håller inte ens tillbaka flinet, han ser ut som en femåring som precis blivit bestulen på sin leksak.

''Hur går letandet?'' Skrockar jag retsamt.

''Varför är du så jävla stöddig? Detta betyder att polisen snart kommer efter oss och vad har vi då för användning av dig som bara tynger ner oss i flykten?'' Jag försöker att inte se för berörd ut men mitt mod börjar svacka. Han har rätt, dem måste nu fokusera på att fly och jag är nu oanvändbar.

Plötsligt drar Ace ut en kniv och jag reser mig hastigt, Ludde sitter kvar och ser lite tveksamt ut om han borde gripa in. Jag backar samtidigt som Ace kommer närmare.

''Nu tar vi det lugnt här va!''

''Ge mig en bra anledning varför din hals ännu inte är uppskuren?'' Okej, Ace är officiellt galen så det finns inte längre några strängar jag kan dra i, han har förlorat allt sunt förnuft. Men vem kan jag då lurka in på mig sida?

Jag får plötsligt en idé, den är dock inte garanterad att fungera. Ace kanske är fullständigt psykopatisk med det betyder inte att resten också är det.

''Alltså, seriöst killar? Låt mig få detta rätt.'' Jag höjer rösten för att fånga allas uppmärksamhet. ''Ni följer blint efter en uppenbarligen galen kille som under de senaste månaderna lagt all sin tid och energi på mig? Inte nog med det men han har också utsatt er alla för fara och vill nu tvinga er alla att fly från allt det ni byggt upp under åren!''

''Håll käften, din jävla fitta!'' Fräser Ace som förstår vad jag gör. Jag väljer att ignorera honom.

''Men gissa vad, Ollie, som just nu berättar allt hon vet, hon kommer troligen inte ihåg någon av er. Någon som hon faktiskt kommer ihåg är Ace.'' Allas blickar dras till Ace, jag ser osäkerhet skymta i hans ögon. ''Snart kommer alla vara ute efter honom och om ni fortsätter följa honom blint, också er. Om inte nu Ollie faktiskt kommit ihåg er, men vem ska då hindra henne från att berätta?''

Alla utbyter tveksamma blickar med varandra, alla förutom Ace som stirrar på mig med en mordisk blick. De överväger men om det är någonting jag har lärt mig under åren är det att man inte ska låta folk faktiskt tänka över viktiga beslut. Du måste fatta besluten åt dem.

''Tiden rinner ut, jag hör i stort sätt redan sirenerna.'' Flinar jag och då ser jag iallafall hälften av gruppen bestämma sig.

''Stick då, men tro inte att vi inte har folk som kan komma efter dig om du så nämner ett namn.'' Muttrar Harry och ger alla andra menande blickar. Några nickar instämmande och det är allt jag behöver.

''Va? Ni kan inte göra beslut utan mig! Jag är ledaren i gruppen. Finn går ingenstans!'' Ryter Ace och höjer sin kniv mot mig. Jag duckar smidigt undan när han hugger den intill mig.

''Ace, vi tänker inte ta ännu en enorm risk på grund av dig.'' Ludde reser sig upp vilket distraherar Ace så jag kan smyga förbi.

''Han manipulerar er, fattar ni inte det? Ni är alla jävla idioter!'' Vrålar Ace och slår vansinnigt runt omrking sig.

''Killar, vi sticker!'' Utropar Ludde och alla börjar dra sig mot bilen. ''Finn, stick och håll käft.'' Jag nickar snabbt innan jag vänder mig om och börjar springa igenom skogen.

Jag kommer på mig själv med att skratta för mig själv, så jävla enkelt var det. Att ha ett snabbt tal om hur Ace utnyttjar dem och är en självisk galning räckte visst. Jag hade ändå förväntat mig att det skulle ta ett rejält slagsmål för att övertyga dem och frigöra mig själv.

För att försäkra mig själv om att de inte hinner ändra sig är det nog bäst om jag springer i skogen några kilometer innan jag går ut på vägen och förhoppningsvis stöter på en polisbil. Ollie borde vara i stan nu  och skickat hjälp om hon inte gått vilse.

Men nu är jag iallafall fri, ja, jag är äntligen fri! Vem fan bryr sig om vad som händer med Ace för jag kommer troligtvis aldrig träffa honom igen. Nu när jag har sprungit i några minuter i hög hastighet borde jag hunnit lägga lite avstånd emellan oss.

Jag bedövas av mina tunga hjärtslag och häftiga flåsande men trots det hinner jag uppfatta något bakom mig.

Plötsligt känner jag en skarp smärta i min vänster axel, jag stannar tvärt och känner en varm vätska rinna från min axel ner längs min rygg. Smärtan börjar sätta in vilket tyder på att det inte är någon liten skråma.

Hastigt vänder jag mig om vilket svider i axeln så extremt att det tar andan ur mig och jag faller ner på ett knä. Framför mig några meter bort står ingen annan än Ace flinande med en kastkniv i handen, den andra sitter i min axel.

"Så lätt kommer inte valpen undan." Flinar han och byter diskret greppet runt den andra kniven, han tänker kasta igen.

I samma sekund som den andra kniven viner förbi mig slänger jag mig åt sidan. Jag försöker ignorera kniven i min axel men för varje rörelse gör det tio gånger ondare. Av smärtan biter jag mig själv så hårt i läppen att den börjar blöda och reser mig skakigt upp.

"Du är MIN egendom och MIN egendom går ingenstans!" Ryter Ace och tacklar ner mig till marken igen. Jag landar på mage och vrålar av smärta när Ace skoningslöst drar ut kniven. Han kastar den dock åt sidan och snurrar runt mig så att hans knä ligger mot min mage. Ur såret öser det nu blod och Ace tyngd på mig snabbar bara på processen. Han stirrar ner på mig med blodsprängda ögon.

"Du är fan dum i huvudet, Ace! Du stannar här för att ta hämnd. Det kommer inte ta dig någonstans förutom till fängelset. Om du går nu har du fortfarande chansen att fly." Att tala börjar bli svårare då jag känner inverkan av blodet som sippra ur mig. Jag hinner heller inte reagera när han börjar överösa mig med slag och sparkar.

För varje inkommande spark jag ej kan ta emot tror jag att det är slutet, blir lika förvånad av att jag fortfarande lever efter varje gång. Men det blir bara mörkare och mörkare även om dagen bara blir ljusare.

"Farväl, Finn." Hör jag Ace säga innan hans känga träffar min tinning för sista gången och det blir kolsvart runtomkring mig.

Det är knäpptyst, Aces röst tornar bort. Smärtan är som bortblåst och det är också alla bekymmer, jag känner mig fridfull men samtidigt skyldig.

Förlåt Ollie.

^^Chilla i kommentarerna, okej?^^