Mystic Academy: Antagen

🝔🝔

Det ringde ut från lektionen.
Äntligen, tänkte jag. Äntligen är denna hemska dag över.
Jag hade egentligen inget emot skolan, jag var den bästa eleven i min ålder. Jag hade alltid haft lätt för mig. Men det var svårt att vara helt lycklig när jag visste att jag kunde ha något mer. Att jag kunde ha något magiskt, och det bokstavligt talat.
Men så var det inte. Jag skulle aldrig få chansen att gå på Mystic.

Jag växte upp som en helt vanlig liten flicka. Drömmen om att en dag få ta plats bland alla andra barn på Mystic Academy var död sedan länge. Det hade mamma sett till. Hon hade varit en lärare där, innan olyckan. Simons olycka.

Mamma tvingade mig att ha en normal uppväxt. Låtsas som om inget hade hänt. Jag fick ljuga för mina kompisar och säga att Simon hade någon allvarlig sjukdom som gjorde att han behövde vara isolerad, att det bara var jag och mamma som fick vistas vid honom.

De sa aldrig någonting om honom, de bara accepterade lögnen.

Jag hatade att behöva ljuga. Jag hatade det så mycket. Men jag visste att det var för Canais bästa. Ingen vanlig kunde få reda på landets existens, än mindre dess magiska skola.

Jag hade alltid drömt om att få gå på Mystic, att få känna magin, att få känna mig vuxen, lära mig saker. Utvecklas. Jag hade alltid varit lite avundsjuk på Simon, han hade ju faktiskt fått gå där i två år innan olyckan inträffade.

Jag visste att jag aldrig skulle få det. Jag hade ingen förmåga. Den hade blockerats, tagits ifrån mig. Därför fanns det inte en chans att jag skulle kunna komma in, om ens klara testet.

Simons förmåga tog över när han var femton. Förmågan att se in i framtiden. Han blev fånge i sin egen kropp och hans Mystic Stella, en brun kattuggla, blev lika fången som sin mästare. Simons tatuering var ett bevis på det. Ansiktet var ritat med smala streck, bara konturer. Stella hade varit en fin fågel. Nu var hon ju inte död, men när minsta lilla problem uppstår med en elevs förmåga så kan inte dess Mystic vara ute fritt, den blir instängd och får vara det tills eleven blivit frisk igen.

Men Simon gick inte att bota.

Mamma bröt kontakten med allt som hade med Canai att göra när hans förmåga tog över. Mamma och pappa behandlade honom som om han redan var förlorad, de hade redan accepterat det. Men jag vägrade erkänna det för mig själv, vägrade gå med på det. De hade letat förgäves efter en lösning, men gav upp snabbt. De såg ingen utväg.

Men jag hade aldrig slutat hoppas. Det fanns en väg till att lösa allt. Det fanns det, eller hur? Jag vägrade tro annat. Jag skulle få tillbaka min bror, hur svårt det än var, hur många motgångar jag än skulle möta.