Mystic Academy: Antagen

🝔🝔

Den stora dörren öppnades mer och mer för varje sekund jag närmade mig.
Jag gick in genom den och kom till ett smalt rum.

Längs med väggarna fanns de. Mystics. Jag gick sakta genom rummet, väntade på ett tecken, men inte en enda Mystic var intresserad av mig. De tittade inte ens åt mitt håll.

Jag suckade djupt. Mitt hopp höll på att raseras. Jag skulle inte ens få en chans. Mamma hade haft rätt. Det var lönlöst. Jag skulle aldrig få lära sig att använda min förmåga.

När jag var halvvägs hade jag gett upp. Men så hörde jag något. Ett pip. Jag snodde runt. En liten näbbmus hade fångat intresset hos mig. Den pep och pep, befallde mig att komma närmare. Och det gjorde jag. Jag gick fram till den, tittade in i dess ögon. Den pep igen, ville att jag skulle lyfta upp den.

Mina händer värmdes av dess lilla kropp, jag höll den i båda händerna, beskyddade den.

Ärligt talat hade jag hoppats på något mer spännande. En tiger eller något, ett lejon. Jag skulle till och med ha tagit den där fula grisen som en kille hade kommit ut med.

Men en näbbmus... vad skulle jag göra av den? Musen pep till igen, bad mig öppna min hand. Sedan sprang den uppför min arm och satte sig på min axel. Det var tydligen det bästa stället den kunde hitta.

I tron om att jag var färdig började jag gå tillbaka samma väg som jag kom. Men plötsligt hörde jag något i slutet av rummet. Ett gnäggande. Jag vände mig om och gick dit. En pegas. Den gnäggade igen och jag gick ännu närmare.

När jag var framme vid den sträckte jag fram handen mot den. Den lutade sin mule mot min handflata, kände efter om vad den tyckte om mig. Den sträckte ut sina vita, glänsande vingar och gnäggade en tredje gång.

Den hade accepterat mig.