Mystic Academy: Antagen

🝔🝔🝔🝔

Tristan och Katie hann ifatt mig då jag hade satt mig lutad mot väggen utanför Duellen. De slog sig ner på var sida om mig, Tristan till vänster och Katie till höger.
De såg oroligt på mig, innan de vände sig mot varandra över mitt huvud, bekräftade deras nästa drag.
"Vad har hänt, Aline?" vågade sig Katie på att fråga. "Vi såg att du kom utrusande från Mr. Brocks kontor."
"Vad hände med lektionen med Liam?" Tristan såg på mig. "Var han inte där eller?" Jag hade märkt nu efter att ha känt dessa människor i några veckor att Tristan inte var lika bra på tröstsamtal som Katie. Han var snäll som försökte, men det var alltid någon kommentar som bara fick situationen att förvärras.
"Något i den stilen", svarade jag och torkade tårarna som fortsatt rinna med tröjärmen.
De såg spänt på mig, väntade på fortsättningen.

Jag suckade djupt, förberedde mig. Efter några minuters paus var jag på väg att svara. Men då fångade något annat mitt intresse. Nico stod i hörnet till matsalen och tittade på mig. Han vinkade till mig som för att säga åt mig att komma.
"Vänta lite här", sa jag och reste mig upp. "Jag ska bara kolla en sak."
Jag gick mot Nico med så stadiga ben jag kunde. Jag ville inte att han skulle se mig ledsen.
"Hur är det?" frågade han.
Mitt svar var kort, enkelt. "Bra."
"Säkert?" Han såg in i mina ögon. "Jag vet att du och Liam har kommit nära varandra. Och nu är han borta och kan potentiellt vara en förrädare."
Jag nickade. "Jag vet. Men säkert. Det går bra."
Han log och sträckte fram tummen för en bekräftelse. "Tummis?" frågade han.
"Tummis."
Han försvann sedan bakom hörnet och när jag tittade dit igen var han borta.

Jag gick tillbaka till Tristan och Katie.
"Vem var det?" frågade Tristan nyfiket.
"Vänta, säg inget", sa Katie. "Låt mig gissa... Ännu en av dina överbeskyddande pojkvänner?"
"Eww, nej." Jag gav henne en menande blick. "Jag har ingen pojkvän. Han är min kusin. Jag... hur ska jag formulera mig? Jag råkar bara ha en massa överbeskyddande killar runt mig."
"Men Liam då?" frågade Katie. "Han gillar dig. Och han är bara för söt. Om jag vore du skulle jag ha gjort honom till min redan."
"Jag vet inte...", sa jag osäkert. "Han är Simons bästa vän. Jag vill inte förstöra deras vänskap."
Katie suckade, men gick med på mitt argument. "Om du säger det så." Hon såg på mig. "Din förlust."
Tristan såg på mig när jag satte mig ner mellan dem igen. "Var är Liam förresten?" frågade han. "Han brukar ju alltid se till så att du har det bra."
Jag suckade och kände hur tårarna började komma igen. "Han... Han är försvunnen."

--------------------

Fyra veckor hann passera utan ett enda spår av Liam. Han var som bortblåst. Puts veck.
Safirarna hade - eftersom de var krigarna - sänt ut en sökpatrull som hade sökt landet runt utan framgång.
Tristan och Katie stöttade mig moraliskt och Nicos besök blev allt fler. De var oroliga för mig.

Izadora tog över Liams roll som instruktör första veckan efter försvinnandet, men då det var psykiskt svårt för henne att hålla tankarna på träningen eftersom jag 'påminde så mycket om Simon', som hon uttryckte det fick Mrs. Downhill ta över.

Hon var hård, sträng och skrek åt mig. Raka motsatsen till vad jag skulle kunna behöva efter att ha gått igenom en sådan svår och jobbig situation. Hennes träning var inte till hjälp alls för min förmåga och det kändes som om jag snarare tappade kontrollen över den än behärskade tekniken.

På grund av allt som hänt den sista tiden hade jag glömt bort Ravenna och Alastor lite, så när jag väl släppte ut dem var de ganska upprörda på mig.
Det var på tiden! utbrast Ravenna. Vad har flugit i dig egentligen?
Alastor var inte lika arg. Jag hatar att medge det, men jag håller med Ravenna. Har det hänt något eller?

Såklart att även de skulle vara oroliga för mig. Alla verkade vara det nu för tiden, så det var väl bara att vänja sig.
När tårarna började rinna försvann den delen av ilska som fanns kvar i dem snabbt och båda började genast försöka få mig att sluta genom att avbryta varandra med olika tröstande meningar.
Jag skrattade till och torkade bort de få tårar som tagit sig ut.
"Det är bra nu", sa jag och skrattade lite. "Tack hörni."
Alastor nickade svagt. Ingen orsak, Aline. Det är det vi är till för. Hjälpa dig.
Jag skrattade ännu en gång. "Och jag uppskattar det verkligen", svarade jag.

Så fort stegen ekade i korridoren började både Alastor och Ravenna vara på sin vakt, väntade spänt på att ägaren skulle uppenbara sig. Till min lättnad var det Katie tillsammans med tre tjejer som jag inte kände igen.
"Aline", sa Katie. "Det här är min syster Desma." Hon pekade på den längsta av tjejerna. "Och det här är hennes kompisar Aliyah och Samantha." De två tjejerna vinkade. Jag vinkade tillbaka.
Alastor och Ravenna hade båda gått in i vila, så nu satt jag ensam igen. "Vad gör ni här?" frågade jag så normalt som möjligt. "Har inte ni lektioner att vara på?"
"Lunchrast", svarade Aliyah. Hennes svarta lugg åkte ner i ansiktet på henne, och hon skyndade sig att flytta bort den.
Desma såg på sin lillasyster. "Katie berättade hur du haft det senaste tiden...", började hon.
Jag såg anklagande på Katie. "Vad har du sagt?"
Katie ryckte på axlarna. "Bara allting", svarade hon. "Du behöver hjälp, Aline."
"Och det är precis vad vi ska göra", sa Desma. "Hjälpa dig."