Mystic Academy: Antagen

🝔🝔🝔

När jag kom hem gick jag in i Simons rum. Den orörda soppskålen stod på samma plats som den gjort för flera timmar sedan.
Jag suckade djupt innan jag tog bort den. Jag försökte att verka oberörd, det gjorde jag verkligen. Det gjorde ont i hjärtat att se Simon så här. Han var lika smal som en pinne.

Han satt på sängen. Lutade sig fram och tillbaka, som om han var i trans.
Jag kunde inte föreställa mig vad som gick för sig i hans huvud nu. Jag hade fått en förenklad version av mamma, men den var ju... förenklad. Han fick tydligen en massa visioner på en gång vilket överbelastade hans hjärna. Det fanns inte en chans att han snappade upp och förstod varenda en.

Jag gick sakta ut ur rummet och stängde dörren efter mig.

Mamma skulle inte komma hem förrän sent på kvällen, så jag hade i princip hela huset för mig själv.
Jag kopplade in mina hörlurar till mobilen och satte på musik för att fördriva tiden.

Jag hade inte så mycket att göra på fritiden. Jag var inte med i några fritidsaktiviteter efter skolan och antalet vänner var minimalt. Jag hade tre. Om man nu skulle kunna kalla min retsamma kusin för "vän". Han var mest bara jobbig och inte direkt min smak om jag får säga det så. Dessutom var han arton.

Mina andra vänner var Crissy och Rebecca. Crissy var vad man skulle kunna kalla min allra bästa vän. Vi hade känt varandra sedan dagis och hållit ihop så länge vi kunde minnas. Vi delade allt. Vi hade aldrig några hemligheter för varandra. Eller jo, om man inte räknade Simon och Canai. Men det var annorlunda.

Plötsligt knackade det på dörren. En låg, nästan ljudlös knackning. Om jag hade haft högre volym i mina öron hade jag inte hört den.

Jag gick nerför trappan och ut i hallen, kikade försiktigt ut genom titthålet i dörren. Ingen var där.

Sakta, sakta öppnade jag dörren och kikade ut. Ett ensamt brev. Jag hukade mig ner och tog upp det, tittade på det. Mystic Academy, stod det med guldiga, snirkliga bokstäver.

Jag stirrade. Blundade, kanske var det en dröm? Men nej, när jag tittade igen hade jag fortfarande brevet i handen och det var fortfarande postat från skolan.

Men jag trodde inte jag skulle få chansen att göra prövningarna. Jag trodde mamma hade berättat för skolan om mitt problem, att jag inte kunde delta.

Men jag skulle ju fylla tretton i år och när man är tretton får man en chans att komma in på Mystic. Så det var egentligen inte mer än rätt att skicka ett.

Mamma skulle aldrig gå med på det. Det visste jag. Jag skulle behöva hålla det hemligt. Annars skulle det inte finnas en chans.