Mystic Academy: Antagen

🝔🝔🝔🝔

Jag stirrade på Tristan och Katie. De bara ryckte på axlarna. Det fanns inte mycket de kunde göra. De hade redan parat ihop sig.

"Miss Blake, Mr Sanoman, det ser ut som om ni två får jobba ihop", sa Miss Gable och log. "Seså, para ihop er nu."

Motvilligt gick jag fram till Jake. Jag ville inte. Med tanke på att han gav mig en sur blick var han inte så glad över situationen han heller.

"Ni ska tillsammans leta rätt på en vild Mystic och sedan försöka lugna ner den, visa den att ni inte är farliga. Bli vän med den." Hon tittade ut över klassen. "Jag kommer ge er en Mystic som ni ska leta upp, gemensamt. Ta hjälp av varandras styrkor. Om en av er är bra på att spåra, låt den spåra. Om en av er är bra på att kommunicera med en Mystic, låt den kommunicera. Förstått?"
Klassen nickade förstående.

Miss Gable gick runt till var och ett av paren och gav dem en bild av den Mystic de skulle hitta. Under bilden stod lite fakta om respektive djur som kunde vara en hjälpande hand i sökandet.
Jag och Jake var sist. Vi skulle leta rätt på en vild enhörning. Ännu ett magiskt djur i Canai. Ett av de svåraste att bli vän med. Miss Gable hade gett oss en rejäl utmaning.

Så fort vi fått vår Mystic gav vi oss iväg mot den enda logiska platsen en enhörning kunde tänkas finnas på. Skogen.

Jake gick före, medan jag tog lite längre tid på mig. Han vände sig titt som tätt, suckade när han insåg att jag fortfarande var på efterkälken. Men jag tog inte åt mig. Ibland var det bättre att vara långsam, eftertänksam. Det visste han tydligen inte.

Vi kom allt närmare skogen för varje steg vi gick. Jake fortsatte gå först, vara ledaren. Jag kom efter.
Plötsligt försvann han helt från mitt synfält. Jag stod ensam kvar. Men jag var inte ett dugg rädd. Jag hittade tillbaka till Mystic om jag behövde. Men jag ville inte lämna Jake. Jag ville inte misslyckas med lektionen.

Jag gick in i den mörka skogen. Det hade gått en kvart nu, och Jake syntes inte till någonstans. Kanske han hade vänt tillbaka? Lämnat mig här ute? Det kunde han inte ha gjort, va? Så egoistisk var han väl inte?

Plötsligt hörde jag en smäll så hög att jag hoppade till. Jake kom utrusande ur skogen med den vilda enhörningen hack i häl. Den var i fullt sjå med att försöka stånga honom med sitt horn.
Nu behövde jag i alla fall inte ta mig tid att leta efter den längre.
Jag följde enhörningen med blicken ett tag medan den jagade Jake. Den stångade efter honom igen, och den här gången lyckades den få omkull honom. Jake landade på rumpan, satte sig bekvämt och tittade på när jag utförde mitt.

Jag visslade på enhörningen, fick den att stanna direkt.

Enkelt.

Jag sträckte ut handen medan jag sakta gick mot den. Tog ett långsamt kliv, och ännu ett. Jag kom fram till den, sträckte handen mot mulen, precis som jag gjort med Alastor.

Jag sa åt enhörningen att stanna kvar medan jag gick fram till Jake.

Jag erbjöd honom hjälp att komma upp, men han avfärdade den.
"Jag behöver inte din hjälp", fräste han.
Jag drog tillbaka handen. "Skyll dig själv", sa jag och gick tillbaka till enhörningen. "Jag försökte bara hjälpa till."
Jake gav mig en sur blick.

Vi gick tillbaka till Mystic, jag med enhörningen och Jake lite före, som förut. Han ville visst komma fram snabbt.

Den stora byggnaden som var Mystic närmade sig för varje steg vi gick. Vi skulle samlas på gräsplätten utanför Mystic-lärans lektionssal.

Vi var sist. Bara Tristan, Katie och Miss Gable var kvar.

Jag stannade upp bredvid Jake. "Du vet att det det var meningen att vi skulle samarbeta, va?" frågade jag.
Han vände sig om, stannade med händerna i fickorna. Hans blåa ögon tittade spänt in i mina. "Det gjorde vi ju", sa han. "Jag gjorde min del, du gjorde din."
Jag himlade med ögonen. "Det var meningen att man skulle prata. Med varandra."
Han ryckte på axlarna, fortfarande med händerna i fickorna. "Men vi klarade uppgiften, gjorde vi inte?"
Han verkade inte bry sig ett dugg om hur det gick. Det enda han verkade bry sig om var att ge mig spydiga kommentarer.

Jag gick bort till Miss Gable som höll på att förbereda inför enhörningens hemväg. Jag tryckte bilden på den i famnen på henne, så hårt att hon inte hann med. Jag gav också Jake en arg blick innan jag gick bort till Tristan och Katie som troget stått och väntat på mig i kylan.

Tillsammans gick vi till matsalen.