Mystic Academy: Antagen

🝔🝔🝔

När jag gick tillbaka med pegasen bakom mig och näbbmusen på axeln hörde jag en röst i mitt huvud. En pipig, gäll röst.
Vänta, sa den. Jag trodde inte jag skulle få konkurrens. Vad gör du här, Alastor?
Nu hördes en annan röst. Titta inte på mig, Ravenna. Det är inte mitt fel att den här är så spännande.

Jag rynkade pannan där jag gick, blev trött av deras tjat. När jag bara var centimeter från dörren stannade jag.
"Vänta en sekund", sa jag högt för mig själv. "Det här är inte normalt. Jag ska inte ha två Mystics."
Nej, det har du rätt i, sa den pipiga rösten. En av oss måste vila.
Ravenna sa vila som om det var någon speciell ritual.
Alastor höll med. Men vem? undrade han.
Jag ska i alla fall inte, svarade Ravenna. Det får du göra, Alastor.
Absolut inte, kontrade Alastor. Störst går först, lilla vän.

Jag suckade djupt. "Bara gör det, någon av er", sa jag.
Okej, okej, sa Ravenna. Jag gör det.
Jag kände hur den lilla - men ändå kännbara - tyngden försvann från min axel.

Dörrarna öppnades och jag gick ut där med Alastor vid min sida. Jag såg hur de små barnen i publiken gapade av förvåning och avundsjuka.

När jag gick genom mittgången kunde jag inte undgå att känna Jakes blick borra in sig i min nacke. Utan att ens se det visste jag det. Han var avundsjuk, i hans blick fanns avsmak.

Hur jag nu kunde veta det var ett mysterium.
Jag gick tillbaka till min plats, satte mig på den nu obekväma stolen. När hade den blivit så obekväm egentligen?

Nästa person att ropas upp var Katie Walch. En relativt kort flicka med brunt, rakt hår som nådde ner till axlarna. Hon var inne i kanske fem minuter och kom ut med en papegoja. Den satt ståtligt på hennes axel.

Hon var den sista av ungdomarna, så med henne var nu första delen av testet avklarad.

Nu skulle vi lära känna våra Mystics. Men först skulle vi få våra smycken och uniformer. Vi delades nu in i grupper, månadsvis. Liam och Bruno följde med min grupp som leddes av en viss Izadora Van Black. Hon hade också varit kompis med Simon, i slutet kanske till och med mer än det. Jag kom ihåg henne från Simons prövningar, de hade klickat direkt. Hon var fortfarande sjutton, hade inte fyllt år än, så det var hennes sista år på Mystic.

Hon ledde oss genom hallar och trappuppgångar, berättade lite om vissa ställen vi passerade. Hon gjorde ett väldigt bra jobb, trots att vissa ungdomar var lite för exalterade och stökade runt.

Längre fram i ledet såg jag Tristan. Jag berättade för Liam att jag ville gå längre fram och han gick med på det. Så det gjorde jag.

När jag nådde fram knackade jag Tristan lätt på axeln. Han vände sig om och log när han såg vem det var.
"Hej", sa han. "Så du är decemberbarn du med?"
Jag nickade. "Fyller år idag."
"Grattis", svarade han.
Det enda jag kunde säga var: "Tack."

Izadora ledde oss in i en korridor. De Blå Topasarnas korridor. Dörren längst bort stod öppen, som om den var förberedd för besök och det var den Izadora siktade in sig på.

Inom några minuter var vi framme och hon föste in oss en och en.
Liam tryckte sig in, ställde sig längs väggen där inne.

Ett bord stod i mitten av rummet och på det låg dem. Smyckena.

Var elev fick välja från en generös mängd olika sorter. Vi ropades upp en efter en, fick ta med oss våran Mystic längs vägen.

Izadora stod på andra sidan, tittade spänt på medan smyckena blev allt färre och färre.

När det var min tur fanns det bara två olika kvar. En fotlänk och ett halsband. Jag kände på de olika smyckena, jämförde dem. Efter en lång stunds betänketid tog jag ett beslut. Fotlänken.