Mystic Academy: Antagen

🝔🝔🝔

När jag kom till skolan nästa dag var jag fullt medveten om att jag skulle behöva möta konsekvenserna för mitt beteende under Duellen (eftersom jag tvivlade på att Jake kunde släppa det som hänt bara sådär).

Men det verkade faktiskt som om det var precis det som hänt, då jag gått hela dagen i väntan på det hemska ögonblick då Mr. Brock kallade mig till sitt kontor.
Men det hade aldrig inträffat.

Eller ja, det hade varit lugnt nästan hela dagen. För när jag gick genom korridorerna på väg mot Liams bostad en bit utanför Mystic, mötte jag Jake.
Nej, han mötte mig. Det var han som gick in i mig.
Han verkade ha bråttom där han kom mot mig med raska steg, tittade ner i marken.
Därför såg han inte att jag kom gående i motsatt riktning.
"Se dig för", fräste han och tittade upp på mig.

Han såg på mig, en blick som var full av hat efter att jag förödmjukat honom i Duellen.
Jag lade märke till det jack som nu prydde hans högra ögonbryn. Jag visste att jag hade agerat orättvist, men jag kunde inte hjälpa att känna skadeglädje när jag såg det. Jag hade lämnat ett ärr, ett minne av det "hemska" han utsatts för.

Den här gången tittade jag inte bort, utan borrade in mig i hans blick. Den här gången skulle jag vinna.

Jake stirrade tillbaka.

Ingen ville ge upp. Men till slut så gjorde han det. Han släppte min blick, och skyndade iväg i den riktning han varit iväg mot tidigare.

Jag log för mig själv där jag fortsatte de sista stegen fram.

Jag hade vunnit.

Efter Jakes lilla uppenbarelse fortsatte jag på vägen som ledde till den lilla trästuga som låg vid resten av lärarbostäderna. Det var i den Liam bodde.
Men Jake var inte den enda som avbröt mig på vägen.

För när jag kom till lärarbostäderna såg jag Mr. Brock komma gående mot mig. "Fröken Blake", sa han. "Precis den jag sökte. Kan du vara snäll och följa med mig ett tag?"

Mr. Brock ledde mig till sin bostad i huvudtornet.
Han öppnade dörren och gestikulerade till mig att stiga in.

Jag möttes av en stark lukt bestående av jasmin och... krysantemum. En kombo som på något magiskt vis funkade jättebra ihop.

Jag såg mig omkring i det rum jag stod i, och förmodade att det var vardagsrummet. Det var proppfullt med alla möjliga udda saker som man inte trodde skulle finnas i en rektors hus. Mr. Brock kom tillbaka från köket med ett fat chokladkex som han erbjöd mig.
Jag tog tacksamt emot ett och tog en rejäl tugga.
"Tack så mycket för att du följde med mig, Aline", sa han när han ställt tillbaka fatet.

Jag följde honom med blicken. Inga formaliteter alltså. Det betydde att han kom med dåliga nyheter. Jag hade listat ut hans knep.
En dålig magkänsla började ta form, men jag behöll lugnet. Så gott det gick i alla fall.
En tystnad hade smugit över oss, en tystnad som jag desperat ville bryta. "Hur har du fått tag på alla saker?" frågade jag och slog ut med handen mot alla högar av souvenirer.
"Jag har levt i snart 350 år", svarade Mr. Brock. "Man hinner med en del."
Han log mot mig. Jag blev förvånad över att han pratade om det som om det var helt normalt att man kunde leva så länge.
"Nå", sa han och tog ett bett av sitt kex, "det är ju inte därför jag har bett dig att komma idag."
"Jag hade inte direkt något val", muttrade jag och tog ännu en tugga.
"Nej, kanske inte", medgav han. "Men en incident har inträffat."

Vad var det jag sa? Dåliga nyheter.

Mr. Brock såg på mig, log. Det var ingen hemlighet att han försökte dölja oron som tyngde honom. "Du kanske vill ha munnen urtuggad innan den här", sa han.
Jag gjorde som han sa och stoppade in den sista biten av kexet i munnen.
Så fort den var svald berättade Mr. Brock den hemska nyheten. "Liam är försvunnen."

Verkligheten träffade mig som ett slag i magen. Liam var försvunnen och det bara dagar efter avslöjandet om spionen.
Jag insåg vart han var på väg. "Och ni tror att han... Att han..."
"Vi har ingen anledning att tro annat", svarade han.

Jag reste mig hastigt ur stolen. Tårarna hade börjat vandra längs mina kinder redan när Mr. Brock nämnde Liam, men nu rann de i floder.
Jag sprang ut ur tornet.
På vägen tillbaka mötte jag två förstaårselever, men brydde mig inte om vilka de var. Det var inte förrän killen pratade jag förstod.
"Aline!" ropade han efter mig. "Aline, vart är du på väg?"
Tristan och Katie.