Mystic Academy: Antagen

🝔

Vi satt vid de Blå Topasarnas bord, jag, Tristan och Katie.
Mr. Brock avslöjade nu våra testresultat. Vi var många deltagare och till min förvåning var det mer än hälften som kom in. Jag var dock fortfarande tveksam när det gällde mig. Tristan och Katie var säkra på att lärarna sett potential i mig, även om min uppvisning varit misslyckad.

Och de hade rätt. Mr. Brock berömde mig och sa att min förmåga var helt fantastisk, och även om jag förstod att han mest bara sa det för att muntra upp mig, så fanns det en liten del av mig som blev glad över hans ord.

Jag hade i alla fall klarat mig. Nu var ett av mina många orosmoment över. Nu behövde jag bara klara mig i skolan, få bra betyg. Och det sas vara nästan lika svårt som att sammanlänkas med en Mystic. Förhoppningsvis hade jag en fördel av att mamma varit lärare.

Jag satt och lyssnade på Mr. Brocks tal. Han hade nu ropat upp alla elever som klarade testet och därmed fick en plats på skolan. Tristan och Katie hade varit självklara redan från början, så att de fick varsin plats var ingen förvånad över. Inte att Jake fick det heller. Lärarna tyckte väl att han var jätteduktig som i princip redan hade behärskat sin förmåga.

Jag tyckte inte om det. Han hade varit så spydig mot mig, och även om jag undvikit honom sedan dess, så visste jag att han kastade arga blickar över axeln på mig. Det var inte svårt att förstå. Han verkade hata mig, även om jag inte yttrat ett enda dåligt ord till honom. Jag fick bara hoppas att han inte gjorde dessa fyra år till en så stor pina. Jag pallade bara inte att han skulle hålla på och retas med mig samtidigt som jag behövde fokusera på skolarbetet. Jag behövde bevisa för mamma att hon haft fel.

Och det skulle jag. Jag behövde bara fokusera till fullo på det. Inget annat fick komma i vägen.

Efter Mr. Brocks tal var det en stor festmåltid för att fira de de elever som lyckades charma lärarna under testet. Maten kom flygande genom rummet med hjälp av små ljusprickar vilket jag trodde var älvor. Jag hade aldrig sett dem tidigare, men både mamma och Simon hade berättat historier om dem när jag hade frågat.

De hade funnits där redan innan skolan byggdes, för flera hundra år sedan. Det var det första man lagt märke till när man först undersökt platsen, och för att inte göra dem upprörda lät man deras hem vara kvar. I gengäld lovade de att hjälpa till på skolan så länge de levde, ett löfte som de än idag höll.

Maten var av den sort jag inte visste någonting om. Konstiga röror och puddingar fyllde borden.
Jag såg förundrat på den med en blick som sa: Vad i helvete är det här?
Tristan såg på mig med en rynka i pannan. "Du har ingen aning om vad det här är va?" undrade han.
"Nej", instämde jag. "Ingen aning. Hur gör man?"
Han skrattade lite. "Vi visar dig."

Tristan tog fram en massa fat och la på lite av varje på min tallrik.
Katie sneglade lite på berget av mat som jag nu hade framför mig. "Du tror inte du kan lägga upp lite till?" sa hon sarkastiskt med ögonbrynen höjda.
Tristan såg på tallriken. "Okej", sa han, "jag medger att jag kanske tog i lite för mycket. Men det är nödvändigt. Man måste ha smakat allt minst en gång."
"Och det påstår du att du har?" frågade hon.
"Ja, tänk för att jag har det", svarade han medan han la på ett stort lass med kalvkött på sin egen tallrik. "Jag har varit på familjemiddagarna många gånger för att träffa min bror, så jag har hunnit med en del."
"Okej, okej", skrattade Katie. "Det var inte meningen att döma."
"Gör inget", svarade Tristan mellan tuggorna då han hade lassat munnen full med mat.
Han tog en klunk av den turkosa vätskan som fanns i hans glas. Det gick så snabbt att han rapade högt.
Vi skrattade åt honom och efter att ha druckit ännu en klunk av den stämde han in i det.