Mystic Academy: Antagen

🝔🝔

Jag var som fastfrusen när Liam kom fram till oss, kunde inte röra mig.
"Hej, Aline", sluddrade han, uppenbart full.

På ren reflex tog jag några steg bakåt. Jag fruktade för vad han nu skulle göra. Jag visste att han inte var vid sina sinnens fulla bruk, men en liten del av mig ville bara skrika. Det var inte okej för någon att göra såhär. Jag var minderårig, för guds skull!

Men det verkade inte Liam tänka på. Han följde efter mig, i tron om att jag bara spelade svår. Men så var det självklart inte.

När vi stod intill varandra, med bara några centimeters avstånd, gjorde han det. Han tryckte läpparna mot mina, kysste mig.
Jag försökte äcklat dra mig ur hans grepp, sparkade och slet och skrek, men till ingen nytta. Skriken fastnade i halsgropen och kom aldrig ut.

Jag vände förskräckt på huvudet mot Tristan och Katie, men de var lika fastfrusna som jag varit för bara några sekunder sedan. De bara stirrade.

Jaha, suckade jag. Då får jag ta itu med det här själv då.
Jag kände ilskan koka inom mig, den grodde som ett frö, blev större och starkare för varje sekund Liam gjorde såhär mot mig. Till slut blev den outhärdlig, jag behövde bli av med den. Så jag skrek.

Den här gången fastnade det inte i halsgropen, utan det letade sig ut ur min mun. Liam ryckte till, förvånad över mitt drag. Han hade inte sett det komma. Inte på långa vägar.

Folk hade nu börjat samlas runt omkring oss, och tittade spänt på. Jag såg hur Mr. Brock iakttog mig, när hade han kommit dit förresten?
Han tittade mig i ögonen, nickade åt mig att fortsätta. Så det gjorde jag.

Jag såg hur mina händer började hettas upp, men jag kände inte värmen. Jag fick bara förlita mig på att den var där.

Jag tog ett stadigt grepp om Liams vänsterarm, och han skrek till. Jag släppte greppet om hans arm, jag ville ju inte skada honom. I alla fall inte avsiktligt. Men situationen krävde det.

Mina händer lämnade brännmärken på Liams armar, de lyste med en illröd färg, var infekterade.
Det kunde varit värre, intalade jag mig själv där jag stod lika fastfrusen som förut.

Tristan och Katie kom fram till mig, nu inte längre orörliga av förvåning. Tillsammans gick vi ut genom dörren, lämnade det hemska ögonblicket som nyss skett bakom oss.