Mystic Academy: Antagen

🝔🝔

"Aline, jag har inte så mycket tid", sa Liam, nu ännu mer desperat än förut. "Fly! Spring!"
Utan att tveka gjorde jag som han sa. Jag sprang.
Med andan i halsen stannade jag i dörröppningen, gömde mig i hörnet.
Ljudet av hundskallen ekade genom korridorerna.

Jag hann inte reflektera så mycket över hur de kommit in genom skolans bevakade dörrar innan jag såg dem. Kreaturer svarta som skuggor svepte förbi mig. Som tur var var jag tillräckligt gömd för att de skulle missa mig helt. Men de var på väg mot Liam. Han var deras mål.
Jag hade ingenting med den här saken att göra. Jag var bara där, ett vittne. Ingen man lade märke till.

Inne i Salen hade man nu börjat leka avslutningsleken, som genomfördes varje år. Alla var helt ovetandes om den hemska scenen som utspelades bara några minuters färd bort. Om de bara hade bestämt sig för att gå ut för att gå på toan... Då hade jag inte varit så ensam.
Jag insåg att så inte skulle bli fallet. Ingen skulle komma till varken min eller Liams räddning.

Jag kikade in genom dörröppningen. Hundarna cirkulerade runt Liam, bildade en mur. Han skulle omöjligt kunna komma ut levande från striden. De var för många, för målinriktade. Deras uppdrag var enkelt. Han hade serverats framför dem på ett fat, redo att hugga in i. Han var den utsökta kycklingen som alla sett fram emot under hela middagen. Den perfekta desserten.

Den största hunden var den som anföll först. Ledaren.
Liam skrek till av bettet.

När Ledarhunden hade tagit första initiativet var det fritt fram för de resterande, de mindre, lakejerna. De anföll med jämna mellanrum. Alla skulle få lika mycket tillfredsställelse från bytet.
Liam fortsatte skrika, stöna av smärta.

Jag ville titta bort, ville inte se när han slets i tusen bitar. Men jag kunde inte. Det kändes som om jag gav upp om så skulle vara fallet. Och det ville jag absolut inte göra.

Efter vad som kändes som flera minuter avtog hundskallen och allt blev tyst.
Så fort jag hade konstaterat att hundarna var borta, att jag varken såg eller hörde dem, sprang jag tillbaka samma väg som jag kommit, tillbaka till Liam.

Jag skyndade fram till honom.
Han var strandsatt där han satt i hörnet.
Jag upplevde mitt livs värsta syn. Liam, söndersliten. Hans annars så prydliga kläder hade förvandlats till blodiga trasor.
Jag hukade mig framför honom, tog tag i hans livlösa hand. Den fylldes med färskt blod.
"Jag sa åt dig att springa", sa han och log, trots smärtan. Han kramade min hand så hårt han förmådde.
"Jag trodde du visste att jag inte följer order vid det här laget", skrattade jag, fast tårarna rann i floder. Jag ville inte visa mina känslor.
"Du har rätt", sa han. "Det vet jag."

Det blev en kort paus. "Hur illa är det?" frågade han sedan.
Jag kunde inte svara, hade tappat talförmågan av chock.
"Aline", sa han igen. "Hur illa är det?"
Jag skakade på huvudet. "Det är ingen fara. Allt kommer bli bra."
Men det skulle det inte.
Liams kropp tog stryk, den klarade inte av mer, och det hade han insett.
"Lämna mig inte", sa jag istället.
"Aline...", sa han. "Min tid är kommen."
Nu rann verkligen tårarna.
"Jag önskar bara... att jag hade kunnat... gottgöra dig", fortsatte han när jag inte svarade.
Han slutade andas. Hjärtat stannade. Hans själ tynade bort, försvann till vad för plats man nu kom till när man dog.
Jag kysste honom på pannan med tårar rinnande nerför kinderna. "Det har du redan gjort", svarade jag. "Det har du redan gjort."