Mystic Academy: Antagen

🝔🝔🝔🝔

Liam mötte mig och Alastor när jag kom tillbaka. Än en gång stod han lutad mot dörrkarmen.
Izadora försökte samla ihop oss så att vi kunde fortsätta vidare, men utan att lyckas. Nu när alla hade fått lära känna varandra i några timmar så hade vi redan börjat gruppera oss.

Tristan kom fram till mig och Liam tillsammans med Katie, hennes papegoja satt ståtligt på hennes axel.
"Hej", sa hon lite blygt.
Jag log mot henne. "Hej."

Liam tittade på mig. "Jag måste nog gå och hjälpa Izzy styra upp det här. Klarar du dig?"
Jag nickade.

När han var en bit bort stirrade Tristan och Katie på mig. "Vem var det där?" frågade de i kör.
"Liam Stone", svarade jag. "Han är kompis med min brorsa. Eller var, kanske jag ska säga."
Tristan såg på mig. "Vem är din brorsa? Jag har inte sett dig prata med någon."

Jag blev genast nedstämd, jag hade inte tänkt på Simon på flera timmar - vilket gladde mig, jag ville inte tänka på allt dåligt hela tiden.

Tristan såg det och började genast få mig att sluta tänka på det. "Du behöver inte svara", sa han.
Men jag hade redan bestämt mig, jag ville prata om det. "Han kunde inte komma", svarade jag och gömde ansiktet bakom min bruna lugg. "Han är inte riktigt sig själv just nu."
Tristan och Katie tittade spänt på mig, ville höra fortsättningen.
Jag suckade. "Ni har säkert hört talas om honom", sa jag. "Killen vars krafter tog över honom är ingen man glömmer i första taget."

Nu gapade de, bokstavligen.
"Simon Blake?!" utropade Katie. "Är det din bror?"
"Shhh." Jag försökte tysta henne lite. "Inte så högt."
"Förlåt." Katie såg generad ut.
"Det gör inget", svarade jag, "men försök att inte skrika. Jag är inte så stolt över det."
Tristan såg på mig. "Vi förstår dig, Aline", sa han. "Men du måste medge att det är lite coolt. Han är känd över hela Canai."
"Inte på ett bra sätt", muttrade jag.

Plötsligt kom Izadora fram till oss. "Hej", sa hon och suckade. "Jag kunde inte undgå att höra vad ni pratade om..." Hon vände sig mot mig. "... hur mår han? Simon?"
Jag ville inte få henne att tappa hoppet om att han en dag skulle bli bra igen. "Han... Det är inte så bra..."
Hennes leende falnade. "Det var det jag var rädd för", sa hon.
Jag nickade instämmande. Det var bara för mycket att tänka på.
Det verkade även Izadora tycka, för när hon pratade igen var hon på helt andra tankar. "Hur som helst", sa hon, "vi måste vidare. Jag tackar gudarna för att Liam följde med. Jag vet inte hur jag skulle kunna klara av det här annars..."
Hon gick till Liam för att hjälpa honom få tyst på oss, så att vi kunde fortsätta vidare.