Mystic Academy: Antagen

🝔🝔🝔

När jag vaknade nästa morgon såg jag mig omkring i rummet. Något var annorlunda. Men jag kunde inte sätta fingret på vad.

Efter några minuters letande märkte jag det. Eller den, kanske jag ska säga. Dörren.

En stor dörr hade uppenbarat sig från ingenstans under natten, och nu blockerades hela höger vägg av den.

Jag skyndade mig fram för att kika ut. När jag öppnade dörren möttes jag av en kall vind som blåste runt mig. Snön gnistrade där vintersolens strålar mötte den kalla ytan. På avstånd såg jag flera andra ungdomar pulsa i den tjocka snön. Den hade kommit över en natt. Så tjock hade den inte varit igår, eller alla andra dagar i december för den delen.

Med ny iver inför dagen skyndade jag mig att ta på mig uniformen under ytterjackan. Det var idag det gällde. Min första skoldag.

Mamma låg fortfarande och sov, så jag tassade tyst ut genom den nyinflyttade dörren, och ut i snön. Jag hade förstått med en gång att den ledde ut till Canai och Mystic Academy, så därför tvekade jag inte ett dugg när jag klev ut. Simon hade haft en likadan när han börjat.

Min första lektion på schemat var Mystic-läran.
Jag, Tristan och Katie hade bestämt att vi skulle träffas vid tjugo i åtta och gemensamt gå till lektionen.

Bara minuter efter att jag anlänt kom de springandes mot mig. Katie kom fram först, men Tristan var bara sekunder bakom henne.
"D-Du behövde inte vara så s-snabb", flåsade han och tog sig om knäna.
Katie bara skrattade.

Vi verkade vara först på plats, inte ens Miss Gable hade dykt upp än.

Efter vad som kändes som en evighet dök hon upp. Då var alla ungdomar uttråkade av att ha behövt vänta så länge. Det här var en sådan lektion som alla ungdomar i årskurs ett hade, så till min djupa besvikelse skulle Jake delta.

Han var fortfarande lika spydig som han varit under gårdagen, och nu verkade han ha utvecklat ett ny sorts självförtroende. Så fort han mötte min blick gav han mig ett elakt leende, som fick mig att vilja titta bort. Han verkligen avskydde mig, och det utav ingen speciell anledning.
Jag hade inte gjort honom något.

Katie la märke till den spända luften mellan oss och höjde ett ögonbryn. "Trubbel i paradiset?" frågade hon.
Jag såg på henne. "Ew. Aldrig i livet."
"Om du säger det så." Katie log finurligt. "Men kom ihåg att kärlek alltid börjar med bråk."

Jag vet inte varför, men jag hade alltid föreställt mig Miss Gable som en kvinna nära pensionsåldern. Kanske sextio eller sextiofem. Hon skulle ha kofta och blommig klänning.
Kvinnan som nu tornade upp sig över oss var allt annat än det. Hon var lång, säkert en och åttio, och fastän hon hade en kofta var det en helt annan sak.
Istället för klänning hade hon ett par slitna jeans och en vit t-shirt med trycket Look at me, baby, I'm shining.
Hon kunde inte vara mer än tjugofem.

Hon skrattade till lite när hon såg hur alla stirrade. Det var tydligen inte bara jag som hade haft fördomar om henne.
"Såja, ni kan sluta stirra nu", sa hon, och fastän hon försökte att vara "vuxen" kunde man inte undgå att märka att hon var nära till skratt.

Som på befallning slutade alla stirra och väntade på hennes signal.
"Mycket bättre", sa Miss Gable och låste upp lektionssalen.

Den var väldigt liten. Fyra kvadratmeter, kanske. Och här skulle cirka femtio elever få plats. Knappast.

Miss Gable märkte min fundersamma min. "Det är inget att oroa sig över, Miss Blake", sa hon. "Det har bara inte vaknat."
Jag hajade till när hon sa mitt namn.
Jag vet inte varför, men jag hade inte kommit underfund med tanken av att folk visste vad jag hette. Men vem gjorde inte det nu, efter min lilla uppvisning?

Jag log lite stelt mot henne. Det förklarade ju saken. Rummet hade bara inte vaknat än.

Det skulle ha varit ett väldigt konstigt påstående för en vanlig, men för mig var det inte ett dugg förvånande. Miss Gable kunde ha sagt att det fanns livs levande drakar som levde i rummet och jag skulle ha trott henne. På Mystic var ingenting omöjligt.

Miss Gable samlade oss runt sig, berättade om den till synes enkla uppgiften. Hon bad oss dela in oss i par, se till så att ingen hamnade utanför.

Det gick så snabbt att jag inte ens märkte när alla var grupperade. Till slut var det bara två elever kvar. Jag var en av dem. Den andra, upptäckte jag förvånat, var Jake.

Ånej. Jag skulle behöva jobba med honom.