Mystic Academy: Antagen

🝔🝔

Frågorna hängde som mörka moln över oss.
Katie ställde den första, den om Sam. "Vad hände med Sam?"
"Vem är han?" inflikade Tristan.
Jag suckade djupt. Jag visste att jag var tvungen att berätta.
Så jag tog ett djupt andetag och började.

Efter en stund var jag klar, hade bara en, sista mening kvar. "Och till råga på allt är han Liams pappa", sa jag.
Katie gapade av förvåning. "Vänta... va?" sa hon. "Det såg jag inte komma."
"Nej, det gör man liksom inte", sa jag. "Och ändå var det så det gick till."

Tristan såg på mig, och jag märkte hur ivrig han var att ställa nästa fråga.
Jag såg på honom, nickade som för att verkställa att han fick det.
"Vad hände med Simon?" nästan utbrast han. Nästan.
Jag skrattade lite. "Har ni inte hört historien?" frågade jag.
"Jo... men det är en helt annan sak att höra det från en som gått igenom det."
Jag nickade. "Det har du rätt i", sa jag.

Jag berättade hur det gått till. Hur Simon hade blivit mer och mer frånvarande. Han gick från att vara den som pratade varje gång han fick chansen till att bara sitta tyst vid matbordet och knappt äta. Han berättade aldrig vad som hände, och en dag var det bara försent. En dag var han bara borta. Mamma försökte nå honom, sa hans namn flera gånger, men till ingen nytta. Han var utom räckhåll, för oss alla.

Som tur var hände detta på hans rum, så vi behövde i alla fall inte försöka flytta på honom. Men han hade bara suttit där, år ut och år in. Han slutade äta helt, tog knappt någon notis när man gick in i rummet.

Men han hade ändå lärt sig att ta sig ut. Ibland.

Jag berättade om hur han tagit ett grepp om min hand i morse. De blev helt tysta, förbluffade. Jag trodde nästan jag skrämt livet ur dem.

Men då svarade Tristan. "Så... det finns fortfarande hopp?" undrade han.
Jag nickade. "Det tycker jag i alla fall. Vad gäller mamma är en helt annan fråga."