Mystic Academy: Antagen

🝔🝔

Jag vaknade tidigt. Fåglarna kvittrade trots att det var vinter. De borde ha flyttat nu, borde inte vara kvar. Men det var de.

Jag gick ut på balkongen, blickade ut över det vackra landskapet som nu var fyllt av vit gnistrande snö så långt ögat kunde nå. Jag älskade vinter.

När jag gick ut till trappan hörde jag röster. En av dem var mammas. Den andra var en mans.

Jag kikade ner över det öppna loftet och såg ner till undervåningen. Där stod mamma. Hon var arg, munnen var ett streck. Hon var sammanbiten. Tyckte inte om det som mannen gjorde.

"Hon kan inte!" utropade mamma. "Hon kan inte följa med!"
"Snälla, Mrs Blake, du måste förstå att det här inte är diskuterbart", kontrade mannen.
Nu var han vänd så att jag såg hans ansikte, och ett väldigt prydligt sådant.
Hans mörka hår var bakåtslickat och käklinjerna syntes tydligt över det strama ansiktet. Han stod med armarna i kors över bröstet, lutade sig mot dörröppningen där nere. Han hade en helt vanlig svart t-shirt och ett par väl använda jeans på sig. Även om det var meningen att han skulle se beslutsam ut kunde jag inte undgå att märka den lekfulla glimten i hans ögon.

Bakom honom stod en annan man. Han såg mycket mer strikt ut med sitt militärrakade hår och läderoutfit. Även han hade armarna i kors, men på ett annat sätt. Det såg liksom mer hotfullt ut. Han stirrade rakt fram.

"Hon är blockad!" utropade mamma. "Hör du dåligt, eller?! Hon kan inte följa med!"
"Det kommer inte på fråga, Mrs Blake. Flickan måste följa med oss."
"För sista gången det är Ms. Blake, unge herrn!"
Han tittade trött på henne. "Ser det ut som om jag bryr mig?"
"Hon kommer inte klara testet!" fortsatte mamma. Hon ville visst ge honom en rejäl kamp.
"Mr. Brock är väl medveten om det, Mrs Blake", sa mannen utan att vända sig om.
Nu rasade det för mamma. "För. Sista. Gången", sa hon. "Det. Är. Ms! Och du kan inte säga åt mig vad som är bäst för min dotter!"
Mannens tonfall lugnt. "Jag kan inte säga emot min chef", svarade han. "Det kan inte du heller."

Jag stirrade ner på dem från min plats på övervåningen. Det var ingen hemlighet att det var mig de pratade om. Det var jag som var missfostret i denna konversation, det var jag som inte funkade som jag skulle.

Jag hade aldrig sett mamma så arg förut som hon var nu. Hon bokstavligt talat kokade inombords.

Sakta, sakta gick jag nerför trappan, försökte dra till mig uppmärksamheten. Och det funkade. Så fort mina steg ekade från trappan vände de på sig alla tre. De stirrade, blinkade, som om de inte förstod hur jag helt plötsligt kunde dyka upp utan att de märkte något. Men det kan ju vara lite svårt att märka av omvärlden när man är mitt inne i en hetsig konversation.

Mammas ansiktsuttryck mjuknade när hon fick syn på mig. "Heej, gumman", sa hon på ett sätt som gjorde att det lät som hon pratade med en treåring. Men jag var inte tre längre. Jag var långt ifrån det. Jag var vuxen nu.
"Vi bara...", började hon men jag avbröt henne.
"Du behöver inte bortförklara dig", svarade jag. "Jag hörde alltihop."
Hon suckade. "...pratade."
"Om mig", avslutade jag. "Jag vet. Du kan inte stoppa mig, mamma. Det är mitt beslut."
"Men..."
"Nej", fortsatte jag. "Det är mitt beslut."
Jag vände mig mot mannen i dörröppningen. "Jag följer med."