Mystic Academy: Antagen

🝔🝔🝔

Tristan och Katie stirrade på mig med stora ögon när vi stannade en bit ifrån baren.
"Vad var det där om?" frågade Katie.
Jag ryckte på axlarna. "Han var full", sa jag, som om det var den mest naturliga saken i världen. "Han visste inte vad han höll på med."
"Men ändå..." Katie gav sig inte. "Vad fick honom att vilja göra sådär från början?"
Jag ryckte på axlarna ännu en gång. "Ingen aning."
Tristan skakade på huvudet. "Det var i alla fall fel, det han gjorde. Han är ju faktiskt din lärare. Såvitt jag vet är det förbjudet på Mystic för en lärare att ha en relation med sin elev."
Katie nickade instämmande. "Han borde faktiskt få konsekvenser för det där. Och riktigt dåliga sådana."
"Han borde bannlysas", fortsatte Tristan.
"Eller hängas", inflikade Katie. "Det är nästan det minsta straffet han borde få."
"Men lägg av." Jag gav dem mörka blickar. "Det är över nu, jag har släppt det."

Det var en lögn. Jag var chockad över vad Liam hade gjort. Jag hade inte lagt märke till hans sanna natur. Men jag försökte se förbi det som hänt. För Simons skull. Han skulle inte vilja veta av vad som hänt, speciellt eftersom han inte varit där för att rädda mig. Och även om han varit det var det tveksamt om han skulle vinna. Liams förmåga var bokstavligt talat att slåss.

Katie föreslog att vi skulle dra oss hemåt och då de ville veta hur det var att bo utanför Canai ville de följa med hem till mig. Efter mycket tjat från Katies sida gick jag med på det.

Så vi gick till barriären som separerade Canai från den vanliga världen. Det var inte så många som visste om att den fanns, så när jag visade Tristan och Katie blev de helt förbluffade över upptäckten.

Katie gapade hela vägen från barriären in till mitt hus.

När vi kom in blev vi alla förvånade. Framför oss var inte längre det vanliga vardagsrummet jag kände till, utan det hängde girlanger och ballonger överallt. Det mest överraskande var att hela min familj var där, kusiner och allt.
"Grattis!" utropade de i kör.
Jag blev så förvånad att jag skrek till, ett gällt skrik som jag inte var nöjd över att få fram.

Min kusin Nico (den retsamma jag pratade om tidigare) skrattade till, uppenbart nöjd över min reaktion.

Jag gav honom en mörk blick. "Jag ska döda dig", mimade jag. Han skrattade igen. Då tillade jag: "Jag skojar inte" och då blev han plötsligt blek i ansiktet.

Jag log nöjt. Nog hade jag skrämt honom ändå.

Mamma kom fram till mig med ett leende på läpparna. "Vad tycks?" frågade hon.
Jag såg på henne med höjda ögonbryn. "Det är fint", sa jag. "När fixade du det här?"
Hon log lite. "Jag har planerat det i flera veckor. Familjen var med på det."
"Hur lyckades du... på så kort tid...?"
Hon flinade nöjt. "Tiden du var ute med dina kompisar." Hon nickade mot Tristan och Katie som redan hade gjort sig hemmastadda.

Nu föll alla bitarna på plats. Mamma ville att jag skulle ut med Tristan och Katie för att hon skulle ha tid att förbereda. För att hon skulle kunna fixa det här.
Hon hade fått hit hela tjocka släkten. Jag skymtade till och med gammelmoster Susie i folkvimlet.

Hur vi alla kunde få plats i vårt lilla vardagsrum var ett under. Men å andra sidan sidan var vårt hus inte precis normalt. Det levde sitt eget liv. Det var som en robot, hade själv ett medvetande och känslor som den uttryckte om man inte tyckte om dekoren det förberett.

Den magin hade mamma i alla fall inte kunnat ta ifrån mig.

Den magin skulle aldrig försvinna.

Tiden flög förbi. Innan jag visste ordet av ropade mamma att vi skulle ha paketöppning. Hon förberedde ett litet bord i mitten av rummet med en stol intill som var avsedd för mig att sitta på.

Som förbestämt satte jag mig ner och tog fram det första paketet. De var ganska få, men dessvärre stora - vilket inte gjorde mig något ioförsig - men det var ändå besvärligt.

Jag tog det närmaste. Det var från min morbror Danny. Hans förmåga var att skapa elektroniska apparater, så jag skulle inte bli förvånad om hans present skulle ha något med det att göra.

Med en växande iver rev jag av pappret bara för att få fram en skokartong. Det förvånade mig faktiskt inte. Faktum var att det jag hade förväntat mig. Morbror Danny brukade alltid lägga sina paket i en skokartong, hur stort eller litet det än var.

Medan alla tittade på med förväntansfulla blickar öppnade jag locket. I kartongen låg en dator. Med den erfarenhet jag hade började jag genast leta efter udda knappar. Till slut såg jag en. En extraknapp.

Jag tryckte på den och vips, förvandlades datorn till en mobil. Som förväntat. Morbror Danny hade tillsatt lite magi till föremålet.

Han var fem år äldre än mamma, men de var båda lika begåvade när det kom till intelligens. Det hade funnits en tredje person i syskonskaran - en yngre bror - men han gick bort i en bilolycka vid arton års ålder då hans bästa väns storebror hade kört bilen efter att han svurit på att inte vara full. Han hade kört ihjäl både min morbror och sin lillebror - min morbrors bästa vän.

En lögn.

Storebrodern hade klarat sig och - ironiskt nog - var han Liams pappa. Morbror Sam hade varit min favoritmorbror. Kanske var det för att vi varit närmare i ålder. Han hade varit tio år äldre än mig.

Jag gick igenom och öppnade flera av paketen. Jag fick lite nya kläder av mamma, en bok om olika Mystics som jag skulle lära mig om i Mystic-läran, och ett hårband.

Nu fanns det bara ett paket kvar. Ett litet ett. Den här gången tog jag försiktigt av pappret. Jag hade en föraning om att det här paketet var ömtåligt.
Jag hade rätt. I det låg ett armband gjort av stora träpärlor.
Ett brev från morbror Danny låg under.
Sams sista önskan, stod det. Ta väl hand om det.

Jag rynkade pannan. Sams sista önskan? Hade Sam velat ge mig det här?

Han hade dött när jag var åtta. Det var fem år sedan. Hade morbror Danny hållit det här hemligt i fem år?

Mamma gav morbror Danny en svart blick. Hon var missnöjd.
Hon drog undan morbror Danny ut till köket för att kunna prata ostört.
Vi följde efter. Jag, Tristan och Katie.
"Varför gav du henne Sams present?" frågade mamma.
"Det var det han skulle velat", svarade morbror Danny lugnt.

Plötsligt stötte Tristan emot en vas som stod bredvid oss. Den ramlade av, men som tur var fångade han den innan den hann falla till marken.
Men det var försent. Mamma och morbror Danny hade stannat upp.
Som om hon hade ögon i nacken sa mamma: "Ni kan komma fram Aline. Vi vet att ni är här."