Mystic Academy: Antagen

🝔🝔

Nu hade Simon tagit sig ut genom barriären två gånger på mindre än en vecka. På något sätt hade han tagit sig igenom.

Det var ett tecken. Saker och till ting var på väg mot det bättre. Det hopp som börjat växa inom mig den senaste veckan var nu starkare än någonsin. Allt skulle ordna sig. På ett eller annat sätt.

Mamma avbröt mig där jag satt vid Simon genom att kika in genom dörrspringan. "Trodde väl jag skulle hitta dig här inne", sa hon. "Varför sa du inte att du kommit hem?"
"Du bryr dig ändå inte", muttrade jag irriterat.
Antingen så hörde hon inte eller - som var mer troligt - brydde hon sig inte om den fula kommentaren jag fällt.
Hon sa inte ett ord.
Jag suckade. Mitt tålamod var inte precis i schack. "Ville du något särskilt?" frågade jag.
"Ja..." sa hon. "Jag tänkte resa iväg ett tag. Ett par dagar bara. Klarar du dig?"
Jag tvingade fram ett leende. "Jadå."
"Jag bad Nico hålla ett extra öga på dig. Och innan du säger något fick jag ett meddelande från skolan om ditt sjukhusbesök."

Jag log mot henne trots min irritation över att skolan meddelade henne bara minuter efter att skadan skett. "Förresten", sa jag. "Simon tog sig igenom igen."
Mammas panna rynkades. "Tog sig igenom?!" utbrast hon. Sedan lade hon till: "Igen?!"
Jag insåg mitt misstag för sent. Jag hade inte berättat.
Det var med en viss osäkerhet jag svarade. "Ja. Det har hänt två gånger."
"Vad, Aline?"
"Han... Han har hållit min hand."
"Hållit din hand?!" Mamma såg strängt på mig. "Aline, hur tänkte du?! Hur kunde du strunta i att berätta det här?!"
Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag bara satt tyst.
"Aline, jag förstår om du är arg på mig, men det här är viktigt. Det är något som man absolut måste berätta för en vuxen. Om inte mig, någon annan som du litar på!"
Jag skämdes när jag svarade. "Jag vet."

Mamma försökte lugna ner sig. "Hur som helst", sa hon, "jag åker nu. Nico tittar till dig senare ikväll. Han har lite saker att göra, så det blir säkert inte förrän sju-halv åtta."
Jag log. "Det blir säkert bra."
Mamma öppnade dörren så att hon kunde komma in och gick sedan fram till mig. Hon kysste mig på pannan. "Ha det bra nu, gumman", sa hon. "Och glöm inte att jag bara finns ett telefonsamtal bort."
"Det ska jag inte", sa jag och såg på medan hon gick ut ur rummet igen.