Mystic Academy: Antagen

🝔🝔🝔🝔

Jag satte mig i passagerarsätet. Jag hade försökt sätta mig bak, men mannen som stått i dörröppningen hade insisterat på att det var fram jag skulle vara. Efter att ha klagat över det gav jag upp, gick med på det han ville.
Vakten satte sig bak i mitten medan mannen som stått i dörröppningen satte sig i förarsätet.

Det var nu det slog mig att jag glömt att fråga vad han hette. Jag harklade mig. "Ursäkta", sa jag, "men jag vet inte vad ni heter."
Mannen, som nu startat bilen, svarade snabbt. "Förlåt så mycket, fröken Blake, jag glömde visst bort det allra viktigaste."
Han vände sig mot mig. "Liam", sa han. "Liam Stone."
"Stone...", sa jag. "Jag känner igen det, är du lika gammal som Simon?"
Han såg på mig. "Simon Blake... ja, jag var kompis med honom ett tag. Innan... ja du vet."
Jag nickade. "Innan olyckan."
"Hur mår han?" Liam verkade genuint bry sig.
"Dåligt", svarade jag. "Han äter knappt. Jag är rädd att han inte kommer klara sig."
Liam nickade. "Jag förstår."

Efter det sa vi inget mer, utan jag stirrade bara ut på det öppna landskapet resten av vägen.

Liam svängde in på en smal väg. Vägen till Mystic. Den stora, pampiga byggnaden som var skolan tornade upp sig i fjärran. Det var omöjligt att inte lägga märke till den.

Vi kom närmare och närmare för varje sekund som gick. Jag kom också allt närmare min dröm. Jag skulle få försöka komma in på Mystic.

Bara minuter senare stod vi alla tre utanför de väldiga portarna. Vakten - som jag nu visste hette Bruno - ställde ner min packning på marken för att kunna öppna dem.

När han gjort det möttes jag av en känsla så magisk att jag aldrig hade känt den förr. Flera hundratals barn stod i hallen, trappuppgången samt på den övre våningen. Det påminde lite om ett fruktskal, det skalas av bit för bit för att sedan lämna det bästa kvar. De som klarade testet. Nu när jag tänkte efter skulle det inte finnas en chans att jag skulle klara mig.

Jag svalde djupt när vi gemensamt gick in genom portarna.