Mystic Academy: Antagen

🝔🝔🝔🝔

Källarplanet var ungefär som jag hade tänkt mig. Kallt, stenväggar och stengolv sträckte sig så långt ögat kunde nå.

Tristan och Katie stod och väntade på mig alldeles nedanför trappan.
"Duellen har redan börjat", sa Tristan och tittade upp från någonting mycket intressant under tumnageln. Han stödde sitt högerben mot väggen. "Vi fick tillåtelse av Professor Carlton att vänta in dig."

Mycket riktigt hade Duellen börjat, då man hörde en massa rop och skrik från ett rum lite längre bort i korridoren där dörren stod på glänt. Vi närmade oss det med snabba steg. Jag ville ju inte komma alltför sent.

Vi smög in genom dörren och ställde oss längs väggen som alla andra. Tristan gick fram till Professor Carlton för att berätta om min sena ankomst. Nu behövde han inte vänta längre.

Det pågick en Duell mellan en ganska så kraftig tjej och en spinkig kille. Killen såg inte ut att ha en chans mot henne, men på något magiskt vis hade han övertaget.

Jag hade för mig att den muskulösa tjejen hette Mariam och killen Hugo.

Mariam stod i stridsposition, men Hugo bara stirrade på henne. Han verkade rent ut sagt uttråkad över hennes påklädda macho-stil.

Hon bar Rubinarnas röda dräkt medan han var klädd i Safirarnas ljusblå skoluniform.

Mariam måttade ett slag mot Hugo, men han parerade. Mariam såg på honom med sur blick, gillade inte det faktum att han var bättre än henne.
Hugo ryckte på axlarna.

De var varandras motsatser. Mariam var kort men muskulös, Hugo var lång men spinkig. Hugo verkade vara någon sorts professionell parkourare. Var gång Mariam försökte måtta in ett slag antingen hoppade Hugo undan, eller duckade i precis rätt ögonblick.

Detta gjorde Mariam bara ännu argare. Hon måttade in flera slag, bara för att Hugo skulle parera för dem.

Duellen pågick så i flera minuter, utan att någon vare sig vann eller förlorade. Till slut fick Professor Carlton säga ifrån. Duellen var över.

Mariam gick surt till sin plats igen, stirrade på Hugo hela tiden. Hugo log mot henne, som för att visa att han inte tog hennes beteende på allvar.

Men Mariam var inte glad. Hon räckte ut tungan mot honom, och nu släppte hon inte honom med blicken för en sekund.

Vi andra tittade spänt på spektaklet som utspelades framför våra ögon.

Tristan var särskilt intresserad. Han stirrade på dem med stora ögon.
"Tristan", sa Katie. "Det är ohövligt att stirra."
"Jag vet", svarade han. "Men de kommer bli ett par en dag. Jag känner det på mig."
"Jag med", konstaterade jag och vi skrattade.

Professor Carlton ropade upp nästa deltagare - mig.
Och sedan ropade han upp min motståndare. "Jake Sanoman!" sa han.
Jag gjorde en ful grimas. Såklart att jag skulle köra mot Jake. Såklart.
Det var med en stigande nervositet jag steg in i ringen.

Jake tog form som den svarta massa hans förmåga var.
Jag svalde djupt. Det fanns inte en chans att jag skulle slå honom i en Duell.

Lugna ner dig nu, Aline. Du fixar det här. Lugna ner dig nu.

Jag sneglade mot dörren i precis rätt ögonblick för att se Liam smyga in. Han mötte min blick, gjorde tummen upp.
"Det kommer gå bra", mimade han.

Det var snarare som om han sa: Jag kommer vara här när du blir nedslagen till döds av din ärkefiende Svarta massan.

Jake cirkulerade runt mig, väntade på mitt utfall. Men jag frös.
Nej, Aline. Du måste ha en plan.
Jag suckade igen. Nu gäller det.
Jag behövde vara i full fokus för att det jag ville åstadkomma skulle lyckas.

Och det gjorde det. Jag tog kontrollen över Jake.

Det var en ren chansning. Jag och Liam hade spenderat resten av lektionstiden igår till att upptäcka och öva på min förmåga. Det hade inte tagit lång tid att lista ut vad den handlade om.

Jag hade fått Liams hand att vicka fram och tillbaka. Jag hade fått honom att säga konstiga saker.

Men bara det hade tömt mig på kraft till fullo. Jag var dåraktig som trodde att det skulle gå bättre nu, mindre än tjugofyra timmar senare. Ärligt talat var det inte min största prioritering. Det var att slå Jake.

Jag ville få honom att lida.

Med en oförväntad lätthet fick jag honom att skifta tillbaka till människoform. Jag fokuserade ännu mer och fick honom att slå sig själv (vilket var väldigt rogivande för de andra).

Han blev rödare och rödare i ansiktet för var ny sak jag fick honom att göra. Han gillade inte att jag hade kontrollen över honom.

Jag fick honom att be om nåd nere på knä.

Alla jublade högt över min lätta vinst mot årets nya översittare. Jag hade vunnit. Men just i den stunden smög utmattningen på och allt blev svart.