Mystic Academy: Antagen

🝔🝔🝔🝔

Jag sprang ut genom portarna till akademin. Jag visste inte riktigt vart jag skulle, men jag kom ihåg att det fanns en väg att ta sig upp på taket av skolan. Simon hade visat mig den för många år sedan, och om jag mindes rätt var den inte så svår att hitta.

Efter en stunds letande hittade jag den. Jag gick uppför kullen som var så hög att man kunde nå taket på baksidan av det stora huset. Jag småsprang den sista biten, satte mig sedan på takets högsta del. Tornet.

Jag blickade ut över himlen. Det var väldigt vackert. Solnedgången började sprida sin rosa färg över himlen, det var som om feerna målade den för att visa vad klockan var.

Jag kurade ihop mig och vilade huvudet i knät. Jag hade aldrig trott att min förmåga skulle vara så... komplicerad. Att den skulle bero på hur mitt humör var. För det var i alla fall så jag upplevde den än så länge. Jag hade varit väldigt arg på den där läraren, och eldklotet hade varit stort. Men det hade inte varit meningen att det skulle träffa Liam. Nu hade han ju i o för sig varit snabb att flytta sig undan, men jag hade omedvetet riktat det mot honom.

Allt hade hänt så snabbt. Det var knappt så att jag hunnit förstå det själv. Och jag hade gjort bort mig. Jag hade förstört min chans att komma in på Mystic. Det skulle faktiskt inte förvåna mig om jag blev bannlyst från Canai. Jag kunde inte kontrollera min förmåga och för det var jag ett hot.

Men samtidigt var det inte så konstigt att det hände just mig, jag hade ju inte haft tid att förbereda mig eftersom min förmåga hade varit blockad fram tills nu. De måste förstå att det varit annorlunda för mig.

Plötsligt såg jag Katie och Tristan där nere på gårdsplanen. De tittade upp på mig, försökte få mig att se dem.
"Aline!" ropade Tristan. "Kom ner därifrån! Resultaten har kommit! Alla måste komma ner till Salen!"
Jag ignorerade dem, jag visste ju ändå hur det skulle sluta. Jag skulle få åka hem, jag skulle få erkänna att mamma haft rätt.

Men en del av mig fortsatte hoppas. Fortsatte tänka positiva tankar. Och jag lyssnade på den. Så jag hoppade ner från taket och strosade långsamt nerför kullen och fram till mina vänner.
Tillsammans gick vi in i Salen där Mr. Brock stod och förberedde sitt tal.
Han log mot mig när jag gick förbi, ett vänligt leende som fick mig att hoppas. Hoppas kunde jag ju göra i alla fall. Vi satte oss vid de Blå Topasarna, väntade på att resultaten skulle komma. Nu skulle vi få se hur bra det gick. Om vi kom in.