Mystic Academy: Antagen

🝔

Jag vaknade bland en massa främmande människor. Jag såg mig omkring, och kände igen mig på en gång. De kala väggarna. Den hårda, obekväma sängen. Jag var på sjukhuset.

Jag hade förväntat mig att se Liam när jag vaknade, men det gjorde jag inte. Istället mötte jag ett mycket likt, men äldre ansikte. Eliott Stone log mot mig.

Jag satte mig upp i sjukhussängen, och fick genast en kraftig huvudvärk.
"Seså, Aline", sa Eliott. "Du har tagit slut på dina krafter. Ta det lugnt."
"V-var är Liam?" frågade jag.
Eliott såg på mig. "Han kommer. Han har väntat i flera timmar. Du har varit utslagen i två dagar–"
Jag spärrade upp ögonen. Två dagar?!

Just som Eliott skulle säga någonting avbröt en välbekant röst oss. "Aline!" utropade den. "Du är vaken!"
Liams vältränade figur uppenbarade sig i dörröppningen. Han skyndade fram till mig där jag låg i sängen.
"Aline!" utbrast han när han kommit fram och tagit ett stadigt grepp om min hand. "Hur är det med dig?"
"Bra", svarade jag. Mina ljusbruna lockar föll över axlarna. "Trots omständigheterna."
"Vad hände egentligen?"

Ja, vad hände egentligen? Jag hade tröttat ut mig, tagit i för mycket. Jag hade låtit min ilska ta över.
Och för vad? För att jag hellre ville skämma ut min stora rival än att se till så att jag klarade mig oskadd ur striden.
Nu var det istället jag som fick skämmas.

Det hela var egentligen bara mitt fel. Det var jag som hade varit dum nog att tro att jag skulle klara av att ta i så mycket. Och Liam hade låtit mig. Han hade sett på medan jag skadade mig själv. Han förstod inte hur otränad jag faktiskt var. Det var knappt så att jag förstod det själv, så varför skulle han?

Jag fick ställa in resterande lektioner, och tog första bästa chans att sticka från skolsjukhusets kala betongväggar.
Så fort jag kom hem rusade jag in till Simon.

Jag struntade i att meddela mamma om min hemkomst. Hon höll väl ändå bara på och beklagade sig över att ha låtit mig gå på Mystic, och om jag kom hem med dåliga nyheter från skoldagen skulle hon bara börja skylla på Mr. Brock. Och han hade inget med det här att göra.

Simon tog ingen riktig notis om mitt inrusande, men varför skulle han, i det tillståndet?
Jag satte mig bredvid honom, suckade djupt. Funderade igenom dagen.

Plötsligt kände jag en kall känsla mot huden, likadan som tidigare, och då förstod jag direkt. Han hade lyckats igen.

Jag sökte med ögonen längs med handen och uppför armen igen, precis som tidigare. Denna gång hade jag inte ens behövt säga någonting; Simon förstod ändå. Och han försökte trösta mig.

Jag kände tårarna rinna, fastän det inte ens fanns något att vara ledsen över.
Jag kramade hårt om Simons hand, ville inte släppa. Men det gjorde jag.