Normalt kan vara det vackraste som finns...
Ingen vet det mer än Aline och hennes bror.
Aline Blake visste aldrig vad som skulle hända. Blott tretton år gammal hade hon ingen aning om livets mörka hemligheter. Men det skulle snart ändras på...
Bok 1...
Vi gick försiktigt in genom dörren, skamsna för att ha blivit påkomna. "Varför bråkar ni om Sams present?" frågade jag och sneglade lite på armbandet jag redan trätt över handen. Mamma suckade. "Vi hade kommit överens om att inte ge dig den", sa hon. "Varför inte?" "För att vi trodde det skulle bli för emotionellt", förklarade hon. "Men någon" - hon spände ögonen i morbror Danny - "bestämde sig att strunta i det." Hon blängde på morbror Danny igen. Han stirrade in i hennes ögon. "Jag gjorde bara det som var rätt", sa han spydigt. Mamma himlade med ögonen. "Utan att fråga mig!" snäste hon.
I tron om att vi skulle komma undan började vi gå ut ur köket igen. Men detta märkte mamma, och hon vände sig om. Till min förvåning blev hon inte arg, så som jag trodde, utan hon bara tittade på mig med trött blick. "Aline, innan du går", sa hon och gick iväg för att plocka fram någonting. Jag stannade i dörren, väntade medan mamma rotade igenom sitt gamla arbetsrum. Hon kom ut med en liten väska. "Simon lät specialtillverka det här för några år sedan. Han fick en vision om vad som skulle hända med honom, så han ville fixa din trettonårs-present redan då. Öppna det med dina kompisar när ni har gått någonstans mer privat." Jag stirrade på henne med stora ögon. "G-Gjorde han?" Hon nickade.
Vi satte oss inne i mitt rum. Kalaset hade fått ett abrupt slut då alla påverkats av mammas och morbror Dannys bråk. I mina händer höll jag Simons present. Väskan.
Jag visste att det fanns någonting i, men jag hade inte vågat öppna och titta. Mamma hade sagt klart och tydligt att jag skulle göra det med Tristan och Katie, och det ostört.
De tittade spänt på medan jag öppnade väskan och drog fram innehållet. I min hand höll jag... en dolk. Simon hade gett mig en dolk i present. Varför i hela friden hade han gjort det?
Inte för att jag var missnöjd, nej tvärtom. Jag älskade tanken på att kunna ha ett normalt sätt att försvara mig på. Men varför fick jag den just nu? Hade Simon fått en vision om något som inte skulle gå bra till om jag inte hade dolken?
Tristan tittade på mig. "En dolk", konstaterade han. Jag nickade sakta. En dolk.
Oops! This image does not follow our content guidelines. To continue publishing, please remove it or upload a different image.
