Mystic Academy: Antagen

🝔🝔🝔

Jag letade rätt på Liam.
"Varför sa du inte att du skulle vara min lärare?" utropade jag och tryckte upp schemat i ansiktet på honom.
"Ska jag?" undrade han förvånat och tog pappret ifrån mig.
"Spela inte dum", sa jag. "Du visste."
"Nej, Aline", svarade han. "Det gjorde jag inte, jag svär."
Han såg på mig där jag stod med armarna i kors. "Det måste vara en sista minuten-ändring. Det måste ha varit när de såg hur svårt du hade att kontrollera din förmåga. Och de måste ha sett oss två umgås, och valt mig som din lärare för att du ska känna dig trygg."
Min ilska avtog lite. "Du kanske har rätt", sa jag och skruvade på mig. "Förlåt."
"Det gör inget", log han.

Jag sa hejdå till Tristan och Katie innan jag följde med Liam och Bruno ut till bilen. Jag hade redan vant mig vid att ha skoluniformen på mig. Den passade perfekt och jag gillade den lilla detaljen med en slips i den Blå Topasens färger. Den visade vilken månad jag var född i.

Det tog inte lång tid för oss att komma iväg efter att ha sagt hejdå. På bara minuter var vi redan flera kilometer bort. Det kändes som om Liam försökte fly, fly från det faktum att han från och med imorgon skulle vara min lärare och inte min guide.

Men ändå hade han sagt att han skulle följa med hem, träffa mamma igen efter alla dessa år. Och kanske skulle han till och med titta till Simon lite snabbt. Bara för att se hur han mådde.

Jag hade redan bestämt mig för att det i alla fall skulle vara det första jag gjorde. Efter att Liam och Bruno åkt igen, såklart.

Jag drog in nyckeln i nyckelhålet och låste upp dörren. Väl inne hörde jag steg i trappan och mamma uppenbarade sig framför oss. Hon stirrade först på oss, stod så stilla att jag för en sekund trodde att hon inte var tillfredsställd över min hemkomst. Men sedan märkte jag vem hon tittade på. Liam. Hon kände igen honom.

Jag vet inte om det var från hans besök samma dag eller om hon nu insåg vem han var.
"Hej, Mrs Blake", sa han för att retas lite.
Men mamma hade inte släppt det än. "Det är Ms, unge man", sa hon och stirrade på honom med smala ögon. "Jag trodde det var uppenbart vid det här laget."
Liam såg nästan lite rädd ut, som om han visste hur mamma blev när hon var arg. Det gjorde han säkert också. "Jag vet, jag vet", skrattade han. "Jag bara retas med dig, Ms Blake."
Mamma såg nöjt på honom. "Tack så mycket", sa hon.
Sedan vände hon sig mot mig. "Du sa aldrig att de skulle följa med dig hem. Då kunde jag gjort iordning fika. En kopp te kanske."
Jag ryckte på axlarna. "Jag trodde inte du skulle vara nöjd", sa jag. "Efter... du vet..."
Hon avfärdade det. "Det är lugnt nu." Hon vände sig till Bruno och Liam. "Vad vill ni ha för sort?"
Bruno var på väg att svara, men Liam avbröt honom. "Tack, men vi ska nog ta och bege oss. Måste upp tidigt imorgon och fixa iordning vår lektion." Han blinkade mot mig när han sa det sista.
Mamma såg det för det första hon sa när de hade gått var: "Vad var det där om?"