Mystic Academy: Antagen

🝔🝔🝔🝔🝔

Jag svalde hårt. Mamma stod framför mig med brevet i handen. Hon hade hittat det. Hon hade hittat brevet. Nu fanns det verkligen inte en chans att jag skulle få göra testet.

Det hade gått några dagar sedan jag fick brevet från Mystic. Jag skulle fylla år på lördag. Det var också dagen för testet. Jag hade tänkt gå i smyg, utan mammas vetskap. Men min plan misslyckades.

När jag kommit hem från skolan den dagen hade mamma väntat på mig. Det var oklart hur länge.

Jag hade gömt brevet i skrivbordslådan, under alla mina böcker. Jag förstod inte riktigt hur mamma kunde ha hittat det. Men det hade hon.

Nu stod hon framför mig med brevet i handen och en sträng blick. Jag trodde nästan hon skulle döda mig. Allvarligt, jag tänkte faktiskt ut en plan för hur jag skulle fly undan hennes vrede.

"Aline Teresa Antonia Blake!" sa hon strängt. "Vad är det här?!"
Jag undvek hennes blick när jag svarade. "Ett brev."
"Vad då för brev?!" Hennes blick lämnade ett ärr i mitt medvetande. Jag skulle aldrig glömma bort den där blicken. Den där ilskna blicken då det såg ut som om hon kunde döda mig.
Jag svalde djupt. "Från Mystic."
Mamma fortsatte stirra på mig. "Och varför undanhöll du den informationen från mig?" frågade hon, en aning lugnare.
Jag ville skrika på henne, skälla ut henne för att hon bestämde över mig, men nej. När jag pratade kom det bara ut som en viskning. "För att jag visste att du skulle förbjuda det."
"Det gör jag också", svarade hon. "Du får inte gå på ceremonin, hör du det? Hör du det, Aline?!"
Jag nickade, sa inte ett ord. Mamma var nöjd över det.
Jag hörde hur hon gick ut till köket, klackskorna ekade över golvet.

Jag sprang uppför trappan. Mamma hade tagit brevet. Hon hade inte lyssnat och nu bokstavligt talat rasade jag inombords. Jag kunde inte fatta hur hon inte kunde tänka på vad jag kände, vad jag ville.

Så fort jag kom uppför trappan sprang jag in till Simon. Jag behövde prata ut. Jag behövde bli av med ilskan, även om han inte kunde göra något åt mitt problem. Men han var bra på att lyssna. Han dömde inte.

Så jag pratade ut. Jag satte mig bredvid honom och började. Orden forsade ut mig som ett vattenfall, de bara kom. Jag berättade om brevet. Jag berättade om vad mamma gjort. Jag orkade inte ens bry mig om ifall jag sa något som inte var sant.

Jag gjorde ofta så när det var något som störde mig. Jag pratade med Simon. Det var skönt att kunna prata ut utan att någon annan dömde en. Det var för Simon jag berättade alla mina hemligheter och allt som hade hänt i skolan. Han behövde ju också komma ikapp för de åren han missat.

Mamma verkade inte ha något problem med det heller. Hon förstod oftast vad jag gjorde och varför. Hon förstod att jag tyckte det var tryggt. Att jag kunde berätta saker jag inte kunde säga till någon annan.

Men nu när jag satt där, bredvid Simon, kunde jag inte undgå att känna att det inte var som vanligt. Det liksom pirrade i kroppen, som om jag gjorde något olagligt och snart skulle bli påkommen. Jag kunde inte undgå att vända mig om hela tiden, se till så att ingen stod bakom ryggen på mig.

Kanske var det bara inbillning. Kanske var det bara hjärnan som spelade mig ett spratt. Men jag kunde liksom inte slappna av.

Jag kände mig iakttagen, vilket gjorde att jag var osäker. Jag vågade inte prata lika öppet som jag brukade. Jag såg mig omkring i rummet. Inget märkvärdigt. Inget att ta notis om.

Plötsligt kände jag något kallt mot min hand. Jag tittade ner på den. En hand. Jag såg upp på Simon där han satt, i samma position han gjort för bara några timmar sedan. Men något var annorlunda.

Jag blickade ner på min hand igen, följde den okända handen upp till dess ägare. Simon.

Han hade lyckats. Han hade lyckats ta sig igenom sin trans, lyckats bryta upp en klyfta i berget med visioner som separerade honom från omvärlden.

Han lyckades göra det ibland. Det var sällan, men när det väl hände kändes det som om det var ett mirakel. Han lyckades stå emot viljan att bara sjunka in i den djupa tomheten, försvinna ner i underjorden.

Jag log där jag satt, kramade hans hand hårt. Det var skönt att veta att han fanns där, att han inte gett upp hoppet.