Mystic Academy: Antagen

🝔🝔🝔

Mannen sken upp. "Vad trevligt, Miss Blake", sa han. "Vi ger oss av direkt."
Jag gapade av förvåning. "Men... jag måste ju... packa."
Mannen skakade på huvudet. "Behövs inte. Uniform och material finns på Mystic."
Sedan tänkte han efter en stund. "Men personliga saker kan du ju i o för sig ta med... Okej, ta några minuter att packa och möt oss utanför sedan."
Han sa något kort till vakten innan de försvann ut genom dörren.

Så fort de hade gått vände jag mig mot mamma. Hon hade börjat diska, hennes sätt att lugna ner sig själv på. Det var väldigt tydligt att hon inte accepterade mitt beslut, men innerst inne hoppades jag på att hon var glad för min skull. Jag skulle få en chans att komma in på Mystic.

Mamma var i sina egna tankar, hon svor och förbannade sig själv över att hon gick med på att låta mig åka. Men hon hade ju inte direkt något val. Det var självaste Mr. Brock som hade skickat bud om att ta med mig till skolan.

När hon såg mig slutade hon. "Jag vet att du är arg på mig", sa hon fortsatt vänd mot diskhon. "Jag tycker inte om det här, men jag ska inte stoppa dig. Jag ger dig tillåtelse att åka."

Utan att tänka mig för kramade jag om henne, tvingade henne att vända sig om. Jag vet inte varför, men till slut kom tårarna. Det kändes som om det här skulle vara sista gången vi såg varandra, åtminstone på ett tag.

Mamma höll om mig, ville inte släppa taget. Jag, hennes enda dotter hade vuxit upp nu, och det var dags att släppa mig, låta mig gå. Hon snyftade till, släppte taget om mig och torkade tårarna. "Gå nu, innan jag ändrar mig", sa hon.
Jag gjorde som hon sa och skyndade uppför trappan.

Väl uppe gick jag lugnt in i mitt rum, började plocka ihop de sakerna jag ville ta med mig.

Simons halsband, mobil och laddare, min dagbok så jag kunde föra anteckningar och sist men inte minst, Fluffy. Fluffy var mitt gosedjur, en kanin. Det var den första presenten jag fick, på min ettårsdag. Simon hade gett mig den och efter hans olycka var den min allra käraste ägodel. Jag inser nu att det kanske låter lite töntigt, men Fluffy behövde ha en plats bland alla andra saker. Jag kunde inte lämna honom.

Efter tjugo minuter stod jag utanför huset med all min packning. Mannen som stått i dörröppningen tittade med avsmak på den proppfulla påsen.
"Jag sa inte att du skulle ta med dig hela huset", klagade han. "Är du säker på att allt detta är nödvändigt?" Han lyfte upp Fluffy, vred och vände på gosedjuret.
Jag tog det ifrån honom. "Helt säker."
Han suckade djupt. "Om du säger det så", sa han.
Han vände sig mot vakten. "Bruno", sa han, "kan du vara så snäll och ta med fröken Blakes packning ut till bilen?"
Bruno suckade tungt innan han tog påsen i båda händerna och bar den bort till bilen som stod parkerad en bit längre ner på gatan.