Mystic Academy: Antagen

🝔

"Hur ska ni göra det?" frågade jag misstänksamt. "Ni vet ingenting om mig."
Desma såg på mig. "Vi har studerat dig. Vi vet vad du går för. Vi kan hjälpa dig."
"Och, det viktigaste av allt, vi vill det", sköt Aliyah in.
Jag log mot dem. "Tack, men jag vet inte hur det skulle gå till", sa jag. "Jag är helt enkelt för komplicerad."
Katie såg på mig. "Det är ingenting jag inte kan fixa", log hon finurligt.

Jag och Katie mötte Desma, Aliyah och Samantha efter Katies sista lektion. De flesta lektionssalarna var tomma nu då förstaårselevernas skoldagar inte var lika långa som resterande elevers. Desma hade valt ut Duellen, eftersom de som hade förmånen att ha tillgång till rummet tack vare sina roller som elever hos Safirarna.

Jag var nervös. Jag hade inte ens tagit reda på hälften av vad min förmåga innebar och att byta lärare så många gånger som jag faktiskt gjort hade inte precis varit till stor hjälp.

Jag började med att ge mig själv tillgång till Desmas tankar. Det var den enklaste biten. Hon hade vad som kändes som flera tusen av dem i huvudet. Hon gjorde det extra svårt för mig. I början tog sig en och annan tanke från Katie in också, men efter cirka fyra försök var det inte ett problem längre.
När Desma sedan bad mig ta kontrollen över henne var jag mer skeptisk. Men jag behövde jag veta hur långt jag kunde sträcka min förmåga utan att kollapsa helt.

Att jag klarat av att styra Jake så bra under Duellen hade varit en ren slump. Nybörjartur. Dessutom hade jag velat det. Jag hade velat ta kontrollen över honom. Så var inte fallet med Desma.
Katie såg att jag tvekade. Hon gjorde en gest till sin storasyster som nickade till svar.
"Ta din tid, Aline", sa Desma. "Ingen brådska. Vi väntar tills du är klar."
Jag nickade tacksamt och tog ett djupt andetag, skakade av mig den dåliga känslan som börjat växa. Förberedde mig. "Vi kör", sa jag.

Jag tog det lugnt och försiktigt medan jag tog kontrollen över Desma. Hon kämpade inte emot, utan lät mig göra det utan att så mycket som blinka.

Så fort jag kände hennes kropp kopplad till min, kunde jag slappna av en smula. Det som jag ansåg var det mentalt jobbigaste var nu över. Just själva kontrollerandet i sig var relativt enkelt. Åtminstone när jag inte lät mina känslor ta över.

Jag vågade inte göra så värst svåra saker, utan började enkelt genom att få Desma att gå några steg framåt och avsluta med att snurra ett varv. När hon såg på mig, sa åt mig att fortsätta var det precis det jag gjorde. Jag utvecklade min befallning, fick henne att springa fram och tillbaka i rummet.

Katie, Aliyah och Samantha skrattade hysteriskt. Speciellt Katie.

Det var visst roande att se sin storasyster göra saker hon egentligen inte ville.

Vi fortsatte med mina befallningar i några minuter. Till slut bad Desma mig att sluta, sa att vi hade arbetat tillräckligt och att jag hade klarat mig bra. Det var även så det kändes.

Jag hade varit så upptagen av att först överleva Mrs. Downhills lektion i Kontrollering, som hon så snyggt döpt om den till, för att sedan ha en överlägset bättre sådan med Desma och hennes vänner under den tid jag egentligen inte hade någon, att jag inte märkte hur tiden bara flög förbi. Plötsligt hade sista veckan nått sitt slut och trots att det var menat som en vecka att ta det lugnt på hade jag slitit som ett djur. Och inte var jag missnöjd över det. Det gick bra nu. Till och med bättre än vad det hade gjort med Liam på de få lektionstillfällen vi faktiskt haft.
Jag hade verkligen tagit kommandot nu.

Även om jag inte gillade tanken, så gick jag med på Katies tjat om att ta det lugnt åtminstone sista dagen. Det var ju trots allt avslutningsdagen.
"Inget studerande tillåtet", sa hon och när hon väl nämnde det, insåg jag hur trött jag var. Men, det är klart, efter fyra veckors intensiv träning utan paus är väl det resultatet man får förvänta sig.
Varje dag efter skolan hade börjat med ett samtal inne hos Simon. Då varken Liam eller mamma var närvarande blev mina besök ännu viktigare än vad de varit.
Jag hade skrikit, gråtit och till och med somnat där inne. Det sistnämnda var inte meningen och dessutom hade jag varit supertrött den dagen.