Normalt kan vara det vackraste som finns...
Ingen vet det mer än Aline och hennes bror.
Aline Blake visste aldrig vad som skulle hända. Blott tretton år gammal hade hon ingen aning om livets mörka hemligheter. Men det skulle snart ändras på...
Bok 1...
Baren var inte som jag hade tänkt mig. Den var mer som en nattklubb. Folk dansade, tävlade och pratade med varandra.
Tristan ledde oss till ett ledigt bord i mitten av rummet. Det var svårt att ta sig fram, axlar och armar kom flygande överallt. Tristan väjde undan och gick genom folkmassan så normalt som han kunde. Han försökte spela cool inför oss, men jag såg hur han innerst inne bara ville hänga med i någon av danserna runt omkring oss. Jag förstod honom, jag stod själv emot impulsen att börja dansa.
Det här stället kändes hemtrevligt på något sätt, man kände sig välkommen redan från första anblicken.
Tristan gick för att beställa några drinkar, och när jag frågade insisterade han på att gå själv. Så jag och Katie satt kvar, tittade på folket som dansade runt omkring oss.
Jag visste att så inte var fallet, men jag kunde inte undgå att känna att det var för mig de gjorde det, att det var för att jag fyllde år. Men det var bara Tristan som visste om det.
Katie såg på mig. "Vad tänker du på?" frågade hon. "Inget", svarade jag utan att släppa blicken från dansgolvet. Tristan kom tillbaka med tre glas med någon turkos vätska i. Det såg ut som läsk. Han öppnade munnen för att säga något, men stängde den igen. Jag såg hur en rynka bildades i hans panna medan han tittade på en kille som stod i hörnet och pratade högljutt. "Är... Är det där Liam?" frågade han sakta och nickade mot killen. "Vem?" undrade Katie och tittade dit Tristan hade pekat. Jag kisade för att se bättre. Det tog ett tag, men sedan såg jag det. Det var Liam. Och han kom nu mot oss.
Oops! This image does not follow our content guidelines. To continue publishing, please remove it or upload a different image.
