Halvt levande, halvt död (inte redigerad)

Prolog

Jag vet inte hur jag ska reagera när saker som det här händer. Jag blir helt frusen, bara stannar mitt i allt och önskar att allt runt omkring mig också skulle göra det. Men någonstans fattar jag ju att det bara är jag som inte rör på mig, och börjar flytta en fot efter den andra. Tillslut så springer jag, snabbare än jag någonsin har gjort förut. Tårar strömmar nedför mina kinder och gör min syn blurrig, men jag bara fortsätter i vetskapen att om jag stannar igen är jag död. Jag såg vad som hände med de andra. Jag såg hur alla dog. Magsyra stiger i halsen och jag måste svälja hårt för att inte spy. Det känns som att någon har tagit mitt huvud och skakat om det rejält, svarta stjärnor dansar framför mina ögon. Jag kommer snart svimma. Nej, jag låter inte mig själv göra det. Jag måste fortsätta framåt, fortsätta tills jag inte längre hör ljudet av dundrande fötter bakom mig, och inte längre har någon främlings rygg rakt framför näsan på mig. Jag måste härifrån. Jag måste härifrån. En av mina fötter viker sig under min tyngd och jag faller med ansiktet först ner i asfalten. Ingen verkar märka att jag ligger där. Jag känner hur folk springer över mig, någon trampar mig på handen och en fot landar rakt på mitt bakhuvud. Med svaga armar försöker jag trycka mig upp, men varje gång jag är nära så kommer det någon och trampar ner mig igen. Jag känner hur någon kliver på mitt ben så hårt att det knäcker. Jag skriker rakt ut och jag kollar bak för att se vad som hände. Mitt ben ser helt fel ut, något vitt och rött sticker ut vid min vad. Jag måste svälja magsyran i halsen igen när jag inser att det är mitt eget skelettben. Nu har jag ju ingen chans alls att ta mig härifrån. Och folk fortsätter kliva över mig och trampa på mig och sparka på mina kroppsdelar som att det vore stenar som ligger i vägen. Mina tårar bränner på kinderna och min hals svider. Ingen kan rädda mig nu. Ingen. Jag blir bara mer och mer yr ju mer tiden går. Det är inga människor som kommer och springer över mig längre. Dom tog slut för en stund sedan. Nu är det djuren som alla lämnade. Hundarna, katterna, boskapsdjuren. Alla som hade chansen att fly. Jag försöker desperat kravla mig fram. Den hårda asfalten är vass mot mina bara armar, blod rinner ur öppna sår från alla möjliga ställen på min kropp. Jag hör de människor som lidit samma öde som mig från alla håll, allt från barn till gamlingar som skriker efter hjälp och gråter efter sina familjemedlemmar. Jag yttrar inte ett ord, jag är alldeles för fokuserad på att försöka fly. Men när jag känner lukten stannar jag. Den där förfärliga lukten som jag kände under den tråkiga genomgången där allt började. Jag viskar böner och försöker kravla mig ännu snabbare framåt men hör hur folk bakom mig skriker så hemska skrik. De skär genom mina trumhinnor, de där plågsamma skriken som inte verkar ta slut. De är verkligen skrik av smärta, men jag vägrar ge upp. Jag biter mig i läppen för att inte gråta ännu mer. Jag hör hur barn skriker så högt dom kan efter sina föräldrar medans dom blir slaktade, deras ljusa skrik ekar i mitt huvud. Jag hör tysta steg av många bakom mig. Då stannar jag, det är försent. Lukten blir outhärdlig och jag lägger mina händer framför näsan i ett försök att få bort den. Mina ögon tåras och min näsa vittrar. Jag är inte redo att dö. Jag är 24, jag har knappt levt en fjärdedel av mitt liv. Jag vänder huvudet. Det jag ser framför mig är fasansfullt. En hel arme av något som liknar människor, men ändå inte. Det är något fel med alla. Vissa har svarta ögon med blodig fradga som rinner ur dess mun,och andra har inget ansikte: näsan, munnen, ögonen, allt är bortrivet så blodet bara rinner. Något de alla har gemensamt är att blodet är inte normalt alls, det är svart, svartare än den mörkaste natten, svartare än vad jag någonsin trott svart var. När de får syn på mig börjar de springa. Den som når fram till mig först hoppar rakt ner och biter tag i min mage. Jag skriker rakt ut och försöker desperat slå bort den.

" Sluta!" skriker jag åt dom " Snälla, jag vill inte dö, jag är för ung! "

Fler kommer mot mig och äter mig levande. Tillslut svimmar jag. Först känner jag ingenting. Sedan börjar någonting sticka, mitt i min mage börjar något bränna och krypa. Det sprider sig genom hela min kropp och jag skriker. Mina fingrar krullar sig och jag viker hela min kropp i ett försök att få bort smärtan. Jag slår i marken, river mitt ansikte, stoppar in fingrarna i ögonen men ingenting hjälper. Hela jag börjar skaka så mycket att jag nästan slår sönder min skalle men jag känner inget, för det enda smärtan jag känner är DEN smärtan. Tillslut blir det helt svart, och då upphör även brännandet och krypandet och allt som gjorde ont. Nu är jag fri.