Halvt levande, halvt död (inte redigerad)

Kapitel 24

Veronica

Nej. Nej nej nej. Varför är hon här? Varför? Fan. Fan. Kniven i min arm gör så jävla ont nu när hon kom hit. Jag vill ju bara dö. Varför kan hon inte gå härifrån. Jag bestämde mig i morse. Jag ska dö. Då är jag inte i vägen för någon, och jag får träffa Lola. Ji-min vill säkert att jag dör ändå. Sam vill att jag dör, alla som alltid hatat mig vill att jag dör, alla här vill att jag dör, så varför kan jag bara inte göra det? Men nu när jag ser hennes rädda ansikte går skuldkänslor genom min kropp. Helt plötsligt överväger jag allt igen. Kniven gör så jävla ont.

" Veronica, vad gör du? "

" Det måste bli såhär. Jag... "

Nu tar snyftningar över min röst och jag måste vika mig för att inte svimma. Kniven är fortfarande i min arm.

" Jag måste dö. "

Nu kan jag inte kolla på Ji-min, för hon kommer bara få mig att inte göra det. Jag ville göra det själv, inte att någon ska se när allt händer.

" Nej, nej, du får inte dö. "

Hennes röst bryter när hon pratar.

" Du får inte dö, då har jag ingen. "

" Du mår mycket bättre utan mig. "

" Nej, det gör jag inte! "

Nu hör jag att hon gråter. Hon andas snabbt och det låter som att hon inte får någon luft.

" Det blir mycket bättre utan mig här. "

" Nej. Nej, det blir det inte. Jag behöver dig okej? "

Nu kollar jag upp för att se hennes svullna ögon. Hon kollar på mig med sådan ledsamhet att jag måste kolla bort igen.

" Så säger du bara... "

" Nej, för jag behöver dig. Jag behöver dig på riktigt. Inget blir bättre om du... om du tar ditt liv. Jag vet hur det känns. Jag har tänkt på det många gånger. Många, många gånger. Så jag vet hur det känns. Och folk behöver dig. Jag behöver dig, din familj är förmodligen fortfarande där ute och de behöver dig. Lola skulle inte velat att du gör det. "

" Det är mitt fel att hon är död. "

" Nej, det är mitt fel att hon är död. Det var mig hon puttade undan, jag var anledningen till att det hände från första början. Det är inte ditt fel okej? "

Det är inte hennes fel. Varför skulle hon någonsin känna att det var hennes fel?

" Det är inte ditt fel! ", skriker jag åt henne och kollar upp ännu en gång. " Tro aldrig att något av det här är ditt fel! Inget är ditt fel. Allt är mitt fel. "

Med de sagda skär jag upp min handled och ser blodet som droppar ner på taket. Det går inte snabbt alls, just nu gör det bara ont. Ji-min skriker men jag hör det nästan inte för att mitt huvud snurrar så mycket. Jag känner hur hon flyger ner bredvid mig och trycker sin hand mot såret. Mitt huvud snurrar så mycket och jag är inte medveten om vad som händer runt mig. Ji-mins röst känns så avlägsen även fast hon är precis bredvid mig. Mitt synfält blir svart och jag känner hur jag faller framåt.

" Hjälp! ", är det sista jag hör innan jag blir medvetslös.

Allt runt mig är ljust, för ljust. Jag går genom ljuset utan slut, mina ben gör ont och mina ögon svider. Men jag kan inte blunda, för det är lika ljust då också. Jag kan inte stanna för då går jag ändå. Inget är runt mig, inget på flera 1000 mil. Jag bara går och går och går, men inget. Det finns inget ljud heller, det känns som att jag har lock på båda öronen, och locken sitter så hårt att jag aldrig kommer höra något igen. Är det såhär det är att vara död? Tillslut kan jag inte längre. Jag faller framlänges, och det finns inget som kan ta emot mig. Jag faller längre och längre ner, allt ser likadant ut så jag vet inte när det tar slut. Desperat försöker jag greppa något, men jag märker att mina händer inte finns. De är inte där, inte mina armar heller. Jag är inte här. När jag blinkar blir allt mörkt för första gången på länge. Det är nästan som att jag blir lättad, men nu sitter jag fast istället. Jag känner hur mina armar och ben är fastkedjade i något, och jag hänger på en vägg. Paniken i mig stiger och jag försöker skrika, men inget kommer fram. Någon eller något har tagit min röst. Det är då jag ser det. Framför mig står det någon. Hon stirrar på mig med ett bekymrat ansiktsuttryck, hennes blonda hår är trassligt och hennes blå ögon mörka.