Halvt levande, halvt död (inte redigerad)

Kapitel 35

Ji-min

Den stela tystnaden när vi sitter nere vid matbordet är outhärdlig. Veronica fixar kaffe till mina föräldrar eftersom de bad om det. Mamma sitter på andra sidan bordet med pappas hand i sin och de båda kollar på mig med stora leenden. Jag känner mig väldigt konstig efter vad som precis hände. Blev jag en infekterad? Jag kommer inte ihåg. Det enda jag vet är det lilla Veronica berättade, mina föräldrar kom, märkte att jag var biten och nära på att bli en zombie och typ räddade mig på något sätt. Genom något serum typ. Och nu ska de berätta något som tydligen är väldigt viktigt.

" Älskling, vi vet att du har många frågor. "

Ja, det har jag. Hur hade ni ett botemedel? Hur hittade ni mig? Varför är ni här? Men jag säger inget. Jag låter dom leda konversationen.

" Du vet ju hur vi båda jobbar som forskare? "

" Ja. "

En tystnad lägger sig över oss igen och mamma kollar på mig med ett ursäktande leende. Klockan som fanns i huset funkar fortfarande. Ljudet av den ekar i rummet. Tik, tok, tik, tok.

" Det var vi som gjorde viruset. "

Det känns som att tiden stannar. Luften lämnar mig och jag slutar andas. Jag måste ha hört fel.

" Va? ", säger jag med ett litet skratt. " Nej, ni skämtar. "

" Nej, älskling, vi gjorde viruset. "

Jag reser mig upp från stolen och backar från de människor jag trodde att jag skulle kunna lita på.

" Men Ji-min, lyssna på vad vi har och säga först ", säger pappa och reser sig också.

När jag tar ännu ett steg mörknar hans blick.

" Sätt dig ner. "

Hans röst får rysningar att gå genom min kropp och jag gör som han säger. De fortsätter inte direkt. Veronica kommer in med kaffet och mamma tackar.

" Du också, sätt dig. "

Veronica hoppar till när hon hör pappas kalla röst. Hon kollar på mig med ett uttryck som säger: vad händer?

Så hon hörde inte. Fy fan vilken chock hon kommer få. Stolen låter högt när hon flyttar ut den. Sekunden hon sätter sig ner lägger pappa huvudet i sina händer och mamma sätter ner kaffekoppen för att berätta.

" Vi gjorde viruset av en anledning. Det var inte meningen att det sḱulle bli som det blev nu. "

Jag känner hur Veronica stelnar till bredvid mig.

" Vadå, gjorde ni viruset? " frågar hon med skakig röst.

" Ja, ja det gjorde vi ", börjar pappa men fortsätter väldigt snabbt. " Och vi skäms. Bara lyssna på vad vi har att säga, snälla. "

När ingen av oss säger något fortsätter dom.

" Våran chef bad oss att göra något som skulle kunna förbättra världen. Något som skulle göra oss människor starkare. Men det blev lite fel. "

" Säger du det "; viskar Veronica mellan sina tänder och jag känner hur hela hon skakar.

" Det är därför vi har motgiftet. Men vi vet ändå inte om det funkar. Det får vi väl de på dig. "
" Så hon är som ett sorts experiment ", säger Veronica, högt den här gången. Hennes röst är full av hat, hat mot mina föräldrar. Jag vet inte vad jag själv ska säga.

" Nej, nej, absolut inte! ", säger mamma med panik målat över hennes ansikte. " Vi skulle aldrig använda vår dotter som ett experiment. Men nu var det henne som vi använde det på. Eftersom hon var... eftersom hon blev biten. Vi kunde inte bara låta henne bli en sån. "