Halvt levande, halvt död (inte redigerad)

Kapitel 28

Veronica

Är jag helt dum i huvudet eller nåt? Först drar jag mina händer upp för hennes nacke och sedan stirrar jag på hennes läppar. Jag var inte ens diskret. Alls. Vad är det för fel på mig? Nu också, när hon sitter och syr nya byxor åt mig kan jag inte sluta stirra på henne och tänka. Eftersom jag fortfarande drömmer om "Limbo" hamnar jag ibland på samma ställe som förut, där jag träffade Ji-min. Just nu tänker jag på det. Hur vårt liv skulle kunna vara. Om det inte hade varit för faktan att det är zombier ute och att hon förmodligen är straight. Som jag också trodde att jag var. Men hon är det, 100%. Jag är nästan helt säker på det. Nästan. Jag kan inte veta säkert. Sluta med de tankarna, hon är straight. Eller inte. Ibland hatar jag mitt huvud. Bara sluta tänka omöjliga saker. Sedan jag förstod att jag gillar henne har mina tankar varit helt vilda. Och jag kan inte stoppa dom även om jag vill det. Men egentligen vill jag ju inte det. Fast det vill jag för tankarna gör att det nästan är omöjligt att hålla mig borta från henne. Gud, kan jag sluta eller?

" Hallå? Hallå...? "

Jag vaknar till när Ji-min börjar vinka framför mitt ansikte. Direkt känner jag hur jag blir varm på kinderna efter det jag har tänkt på och blir nästan rädd att hon vet vad det är.

" Förlåt ", säger jag och skakar huvudet. " Vaken nu. "

" Bra. Det här är byxorna hittills. "

Hon höjer ett par byxor upp i luften. Den är ihoplappad, det är bitar från en massa filtar och gardiner vi hittade, men hon har lyckats få till det bra. Det trodde jag inte. Den är stor också, så jag ska ha lätt att röra mig. Herregud, hon är ju helt otrolig.

" De är skitsnygga. "

" Överdriv inte nu. "

" Men de är det, jag lovar. Tack. "

Hon verkar lite generad vid komplimangen och vänder sig genast tillbaka till symaskinen. Jag vill bara ta hennes ansikte mellan mina händer och kyssa henne, men jag kan inte för hon gillar inte mig. Hon kommer aldrig gilla mig så som jag gillar henne.

1 timme senare är hon klar med byxorna och vi går in i Novas rum igen när jag ska testa dom. Direkt när jag ska ta av mig mina egna och sätta på de andra blir jag väldigt självmedveten. Jag vill inte att hon ska se mina tjocka lår eller ens få en liten blick på min mage. Då avlider jag på riktigt. Så snabbt jag kan byter jag och kollar i spegeln. Byxorna sitter nästan perfekt. Inget sitter perfekt på mig, men de sitter så perfekt ett par byxor kan sitta på mig.

" De är perfekta ", säger jag tacksamt och vänder mig mot henne. " Gud vad jag... "

Jag var på väg att säga att jag älskar henne och jag kom på mig själv precis innan jag sa det. Vad tänker jag med?

" Gud vad jag är tacksam ", säger jag istället och rynkar näsan för de låter så falskt.

" Är du verkligen det? "

" Ja! Jag älskar dom! "

Mest för att du har gjort dom.

" Säkert? "

" Ja. Tack. "

Jag håller mig själv från att krama henne igen. Hon är som en magnet, jag kan inte hålla mig borta.

" Så vad ska vi göra med mina gamla byxor? Bränna dom? Mata dom till de infekterade? Något annat? "

" Vad vill du göra med dom? Det är ju dina. "

" Om jag bränner dom så bränner jag mitt gamla själv ", säger jag på skämt. " Vi bränner dom. "

" Låter bra. "