Halvt levande, halvt död (inte redigerad)

Kapitel 25

Ji-min

När Veronica svimmade av trodde jag att hon skulle dö. Först kom ingen, men när jag hade skrikit ett tag så kom det upp någon, som hämtade flera, tills nästan alla var där uppe på taket med oss och försökte hjälpa mig få stopp på den stora blodförlusten hon hade. Vi tryckte mot såret och lindade det med bandage, men då stannade hennes hjärta. Sekunden jag hörde orden: hennes hjärta har stannat, kändes det som att mitt också gjorde det. Jag kunde inte andas, jag kunde inte fokusera på något. Det var när någon började prata om hjärt-och lungräddning jag tog det lugnt, för det visste jag hur man gjorde. Jag torkade bort mina tårar och gjorde det själv. Jag tryckte på bröstkorgen 30 gånger, höll för hennes näsa och blåste in i hennes mun 2 gånger om och om och om igen. Jag skrek åt henne att vakna, jag skrek och skrek. När inget funkade började jag slå istället för att trycka, andades in mer aggressivt och skrek högre. Folk stod runt oss och grät, men jag vägrade ge upp. När jag hade hållit på vad som kändes oändligt såg jag hur hennes bröstkorg började röra sig. När jag la mitt huvud mot hennes mun kände jag hennes andetag mot min kind och inget annat än lycka gick genom min kropp. Jag vet inte hur det gick till, men hon överlevde. Hon vaknade inte direkt men när hon gjorde så sprang jag fram och betedde sig som ett psykfall och började viska att hon inte skulle göra så igen och massa såna saker, och hon måste ju tycka att jag är helt dum. Men hon är tillbaka i alla fall. Det har gått någon dag nu, och jag försöker hålla koll på henne nästan hela tiden. Nu låter jag som en stalker, men det är jag inte. Jag vill bara att det... inte ska hända igen. De minuterna hon var "borta" är nästan det värsta jag har varit med om, och jag vill inte uppleva det igen. Och jag vill inte att hon ska ha såna tankar. Enda sen hon vaknade har hon varit väldigt glad av sig och varit väldigt nära med mig. Jag klagar inte alls, jag älskar det av någon anledning. Men jag vet att hon inte mår bra. Varje natt när jag ligger vaken från mina egna drömmar märker jag hur hon inte drömmer så fridfullt heller, hon brukar ligga och ryka eller gråta och tillslut vaknar hon livrädd och skakig. Då brukar jag lägga mig bredvid henne och vänta tills hon somnar. Själv kan jag inte somna då. Jag kan inte slappna av. Speciellt när hon lägger sig tätt emot mig och håller min hand samtidigt som hon andas mot min hals. Vad är det för fel på mig?

Idag är det speciellt många infekterade ute. På senaste tiden har vi börjat prata om att ta oss härifrån, eftersom maten börjar ta slut, men för varje dag ökar antalet infekterade ute. Det märks verkligen nu, när det står fyra stycken ute på Sams baksida och äter en död katt.

" Hur fan ska vi ta oss härifrån? " får en tjej jag inte kan namnet på fram mellan panikslagna snyftningar. " Det går ju inte att se något annat där ute än det! De är överallt! "

Hon bryter ihop på golvet nu med hennes vänner runt henne, men ingen säger emot för alla vet att det hon säger är sant. Vi tar oss inte härifrån. Inte ens med Sams gevär han skryter om hela tiden. Den hjälper inget mot alla saker därute. Personerna runt mig börjar skingra sig, men jag sitter kvar och stirrar ut. Om det finns något, minsta lilla, som man kan lära sig om dom så ska jag göra det.

" Vad händer här då? "

Jag hoppar till vid ljudet av Veronicas röst. Hon sätter sig bredvid mig i den smutsiga soffan och kollar ut på monstrerna.

" Jag... inspekterar? "

" Varför låter det mer som en fråga än ett svar? "

Hon skrattar lite innan hon blir tyst och kollar ut genom fönstret igen.

" Vad är det du letar efter? "

" Något som kan hjälpa oss. Någon som kan visa att det kanske inte bara är infekterade där, utan människan de var från början också. Eller nåt sånt. "

Vid de orden märker jag hur hon lyser upp bredvid mig, och jag fattar vad jag sa. Att det kanske finns ett hopp att Lola fortfarande lever.

" Är inte säker däremot, så vi kan inte få några hopp. "

" Jag hjälper till. "

" Du vet att det bara är att sitta och stirra på det... där i timmar eller hur? Förmodligen utan någon som helst hjälp för senare. "

" Jag vet. Men jag vill hålla dig sällskap också. "

En värme stiger i min kropp och jag vänder mitt huvud mot henne. När jag ser att hon redan kollar bryter jag direkt ögonkontakt och hostar lite.

" Hur mår du idag? " frågar jag istället för att slippa det stela som ligger i luften.

" Bara bra. Hur mår du? "

" Eh, bra. "

" Bra. Jag märker att du inte sover. "

" Åh. Uhm, jag sover. "

" Nej, det gör du inte. Stör jag dig på natten eller något? "

" Nej, nej absolut inte " ljuger jag och förbereder mig för att berätta det andra. " Jag drömmer om mardrömmar. Om kvällen med David. Men det är inte så djupt, vi behöver inte prata om det... "

" Om du vill prata om det gör det. Jag lyssnar. "

Hon tar min hand och jag måste svälja hårt för att kunna fortsätta.

" Som du kanske har förstått, eftersom jag inte har sagt det rakt ut så. Så våldtog han mig. "

Jag känner redan hur tårarna stiger och när jag kollar lite på Veronica ser jag att det är lika för henne. Det gör mig bekvämare.

" Han har hotat mig med det innan, så det kan jag drömma om också. Alltså hur han utsatte mig innan och alla hot jag trodde var tomma, men tydligen så var dom inte det. Jag drömmer också ibland om... om Lola. Och om överdrivna saker, som att Sam skjuter ihjäl någon jag bryr mig om med sitt gevär eller att alla hatar mig och bestämmer sig för att offra mig typ. Jag vet det låter dumt... "

" Nej det gör det inte ", säger hon med tjock röst. " Det är inte dumt alls. "

Det är då jag ser något som fångar min uppmärksamhet. Något så intressant att jag glömmer vårt samtal och allt annat.
" Veronica, ser du det där? "

" Vadå... "

När hon ser blir hon tvärt tyst. Vi båda ställer oss upp för att kolla närmare. Ute på gräset med den döda katten helt borta från marken, ser vi hur två infekterade närmar sig varandra. De börjar bara stirra på varandra, innan en av dom ger ifrån sig ett ljud som får alla infekterade där att vända sig. Den andra svarar med ett liknande ljud innan de börjar cirkla runt varandra. En av dom hoppar mot den andra med öppen mun och försöker bita tag i halsen på den andra. Den undviker den aggressiva och attackerar själv med sina långa naglar, gräver djupt in i den förstas hals så att pulsådern rycks ut. Den skadade faller till marken och skakar lite innan den blir helt stilla. Alla de infekterade runt går fram och börjar äta på den döda, men den segrande ryter till vilket får alla att backa. Sedan går den därifrån med de andra hack i häl.

" Vad var det vi precis såg? " säger jag chockat och kollar över på Veronicas förvånade ansikte.

" Jag har ingen jävla aning. "