Halvt levande, halvt död (inte redigerad)

Kapitel 42

Veronica

Mamma är död. Hon blev dödad och äten på och sedan inkastad i en skrubb. Av min lillebror. Jag kan inte kolla på honom. Inte efter vad han har gjort. Han sa att det var för att rädda sig själv, men det finns andra sätt. Sätt som inte inkluderar att äta sin egen mamma. Mina ögon är torra, mina ögonlock tunga. Jag känner hur mina kinder är varma och svullna. Hela jag är bara kaos. Allt i mig är kaos. Mina tankar snurrar i cirklar, jag har frågor som inte har några svar. Varför gjorde han det? Hur kunde han döda henne?

Alla runt mig dör. Lola, Sam, Mamma. Vem är på tur? Varför dom och inte jag. Varför inte jag?

Jag kan inte sova. Även fast jag vet att jag är jättetrött så kan jag inte stänga mina ögon, för då ser jag hennes kropp, jag ser hur hennes ljusbruna hår har blivit mörkt av blod, hur det saknar bitar av hennes kropp och hur maskar kröp i de tomma såren. Jag sitter på det hårda, kalla golvet, känner hur jag skakar från kylan men bryr mig inte. Gustav sover bredvid mig. Varför vaknade vi till att börja med? Varför? Ljus börjar ta sig in genom fönstret och gör att jag ser allt bättre. Även fast min syn är suddig ser jag nu allt jag inte såg innan, jag ser en blodfläck på golvet, små, små droppar gör en lång väg bort mot...

Nej. Jag kollar bort och blinkar hårt för att få bort mina tårar. Jag kan inte gråta igen.

Ji-mins föräldrar har tagit sovrummet. De snarkar högt, ljudet skakar om mitt huvud och jag vill bara att de ska vara tysta. Min blick letar efter Ji-min, men jag hittar henne inte. Direkt känner jag hur panik stiger i mig. Min mage vrids om och jag ser mer suddigt än jag gjorde innan. Vart försvann hon förut? Jag ställer mig försiktigt, känner mig ostadig på mina egna ben. Mitt huvud börjar direkt snurra och stjärnor dansar framför mina ögon. Jag står still ett tag, väntar på att jag ska kunna se normalt igen. Ganska snabbt försvinner det, och jag kollar runt i rummet igen för att se att jag inte missade något. Sedan går jag.

Huset är inte särskilt stort. Jag går förbi skrubben, mår illa direkt när jag känner lukten och stänger mina ögon hårt för att inte råka se. Jag slår i något men foten och känner tårar stiga för jag vet att det är mammas kropp. En snyftning lämnar min strupe men jag tar mig vidare. Jag går genom köket och kollar efter Ji-min. När jag kommer ut till hallen ser jag henne. Hon sitter vid ytterdörren, hon har begravt sitt ansikte i sina armar. Hennes kropp skakar hårt, och jag ser något mörkt på hennes tröjärmar. Blod, inser jag. Zombieblod. Jag smyger mig fram och sätter mig bredvid. Då kollar hon upp. Hennes ögon är glansiga och hennes kinder svullna. När hon ser att det är jag försöker hon direkt torka sina tårar och sätta på ett leende.

" Veronica... ", säger hon, hennes röst bryter sig.

Jag kan inte svara något. Jag vet att jag kommer gråta.

" Jag... ehm, jag vet inte varför jag gråter, förlåt. "

Jag skakar på huvudet och undviker att möta hennes blick.

" Jag...din mamma... ", börjar hon men hon kan inte fortsätta innan det jag hållit inne de senaste timmarna kommer. Fuck. Jag ville ju inte gråta igen.

" Varför ", säger jag så otydligt att jag inte ens vet om hon förstår vad jag säger. " Varför ska alla runt mig dö? J...jag fattar inte. "

Hon drar in mig i sin famn och jag gråter mot hennes kläder. Även fast jag känner lukten av blod så tydligt så kan jag inte bry mig. Jag vill bara att hon håller mig just nu. Hon gråter också, känner jag. Hennes kropp skakar och mitt hår blir blöt från hennes tårar. Jag känner mig så säker med henne. Gud, jag älskar henne.