Halvt levande, halvt död (inte redigerad)

Kapitel 1

Veronica

Jag vet att jag borde bry mig om saker som klimatförändringar, svältande barn, krig och sånt, men just nu är jag en otacksam snorunge. För det enda jag bryr mig om är att min kille har dumpat mig. På snap. Mina tårar rinner, precis som min maskara. Hela mitt smink blir förstört på grund av den där jävla mansgrisen. Fucking fegis. Han vågar inte ens ta det med mig. När vi kommer tillbaka till skolan är han död. Jag kommer fucking slå ner den där jävla bitchen tills han är så skadad att han inte kan gå. Lola håller om mig hårt och skriker ut en massa förolämpningar till honom som att han skulle kunna höra. Jag älskar Lola. Hon är min bästa vän, den enda vännen jag har som inte är totalt falsk. Lola är den enda jag faktiskt kan lita på och jag berättar allt för henne. Hon var med mig när Sam fråga om vi skulle bli tillsammans, så då är det väl passande att hon är här nu också?

" Roni, babe, vill du att jag ska gå till hans hus, precis nu i det här ögonblicket, och slå ner honom? " frågar hon med seriös ton. " För jag gör det gärna. "

" Nej, för Lols, precis i det här ögonblicket behöver jag dig här ", svarar jag med tjock röst och kollar upp på henne.

Hon ler ner mot mig och rycker på axlarna.

" Då gör jag det senare. Nu ska jag skämma bort dig girl, vad vill du ha? Choklad, chips, kladdkaka? Seriöst, jag ger dig vad som helst. "

Lola är rik. Och med rik menar jag RIK. Hon bor i ett av dom största husen i byn och har typ kokerskor och städare. Det är som att hon lever i ett rikt 1800 tals hus i London, fast modernt då. Hon har alla de nya telefonerna, alla datorer, alla kläder jag drömmer om att ha, allt. Men även fast hon bor och har blivit uppvuxen så här är hon den minst snobbiga människan jag har träffat. Hon behandlar alla som att de vore hennes bästa vänner, även fast jag såklart vet att det är mig hon helst är med av alla. Vi blev vänner redan första dagen på dagis. Hon kom fram till mig när jag satt ensam vid en gunga och började prata med mig. Sedan dess har vi varit oskiljaktiga. Jag älskar Lola så mycket. Hon vet inte vilka hemska tider hon har tagit mig igenom. Vem vet vad som hade hänt om jag inte hade haft henne som bästa vän. Vem vet vilka saker jag hade gjort.

" Hallå, girl, sluta gråt och svara på min fråga tack ", säger hon med orolig röst och sätter sig bredvid mig igen.

" Jag vet inte ens vad jag gjorde för fel, allt kändes ju så bra bara någon dag sen ", säger jag och känner ännu fler tårar välla upp. " Liksom i lördags kändes ju allt så rätt, han sa att han älskade mig, vi gick på dejt på subway allt. Och nu bara... nu... "

Jag bryter ihop ännu en gång och Lolas famn är så välkomnande när hon lägger sina armar om mig.

" Lols, jag älskar dig ", får jag fram tillslut mellan alla snyftningar.

" Och jag älskar dig Veronica. "

En kvart senare sitter vi i hennes soffa, på hennes rum, kollar på Avatar och äter glass ur förpackningen.

" Asså, Jake Sully är fett snygg ändån " säger Lola och slickar av sin skedd. " Och nu menar jag i hans avatarform och inte hans människoform. "

" Nja ", säger jag och gräver med skeden för att få upp något. " Det är som en lång smurf typ. "

Lola försöker att inte skratta och kollar på mig med en tvingad arg min.

" Hur kan du vara så taskig mot min babe? "

" Jag trodde Neytiri var hans babe, eller har jag fel? "

" Du har fel, för jag gifter mig med honom och får barn... "

" I vilken värld? ", skrattar jag och släpper skeden.

" I min värld ", klagar hon och lägger huvudet i en av sina kuddar. " I min drömvärld. "

Vi båda bryter ut i skratt och pausar filmen för vi inte kan fokusera något mer.

" Fan, vad ska vi göra girl? " frågar hon och lägger sig ner.

" Girl, jag har ingen aning. "

" Döda Sam? "

" Nah ", säger jag som har slut på tårar. " Vi drar på stan. "

Stan känns så mörkt och dystert nu under vintern. Klockan är bara 15.00 och det är redan mörkare än vad det skulle vara på natten under sommaren. Det är en massa människor men mer än hälften av dom är deprimerade och stressade över jobb, julklappsköp och skolan. Lola drar in mig på H&M och plockar ut kläder åt mig som jag ska testa. När hon har plockat fram typ 10 olika plagg drar hon mig till provrummen.

" Måste jag testa dom ", klagar jag och putar med underläppen. " Det är så mycket. "

" Ja, och om det passar dig köper jag det ", svarar hon och stänger dörren så jag får vara själv.

Jag drar av mig min hoodie och mina vida jeans för att bara stå och kolla på min spegelbild. Jag är så tjock. Jag klämmer på mitt magfett och drar in magen för att se hur jag skulle se ut utan det. Jag försöker trycka ut röven lite eftersom jag inte har någon, men ger upp nästan direkt. Jag går närmare min spegelbild för att inspektera mitt ansikte närmare. Jag rynkar pannan när jag ser alla finnar och mina buskiga ögonbryn. Inte konstigt att Sam gjorde slut med mig. Jag drar mina fingrar genom mitt trassliga, ginger hår och försöker böja mina ögonfransar för att få mina blå ögon att se vakna ut. Jag känner verkligen för att börja gråta när jag ser mig själv, så hemskt är det.

" Har du satt på något än? " frågar Lola från andra sidan och knackar på dörren.

" Håller på! " svarar jag och börjar testa kläderna.

Lola är definitionen av perfekt. Hon har ett perfekt liv, hon ser helt perfekt ut och hon har perfekt personlighet. Jag älskar hennes snälla föräldrar, jag älskar hennes långa blonda hår, hennes havsblå ögon, hennes lena hud, hennes timglas kropp och hennes spralliga personlighet. Det enda med henne som inte är perfekt är jag. Jag förstör allt. Jag är i vägen. Jag ser hemsk ut. Jag är långt åt introvert sidan. Jag skapar bara problem. Min familj hatar mig. Jag kan rabbla upp en massa grejer men jag orkar inte, för då skulle man behöva lyssna på mig i 1 timme om inte mer. Hon står i kö för att handla kläder åt mig nu. Jag låter min bästa vän köpa kläder åt mig för att jag inte har några pengar själv. Det låter så jävla egoistiskt. Hon insisterade, men jag får ändå så jävla dåligt samvete. Nu kommer hon liksom mot mig med två påsar fulla med kläder, bara till mig. Jag vill dö.

" Hej babe, dina kläder ", säger hon och hänger påsarna på mina armar. " Så vart ska vi nu? "

Jag vill härifrån. Jag vill hem. Jag vill vara ensam och gråta. Jag förtjänar henne inte, för jag vet att om jag skulle säga vad jag verkligen vill skulle hon acceptera det. Bara därför kan jag inte göra det. Bara le och försök se glad ut, hon köpte precis en massa kläder till mig.

" Eh, jag vet inte, du får bestämma ", säger jag ler överdrivet. Hon kollar på mig lite som om "mår du bra eller?" men säger ingenting.

" Okeeej, då tycker jag att vi ska äta sushi för jag blev jävligt sugen på det ", säger hon och tar min hand. " Samurai eller sushibar? "

" Sushibar ", svarar jag och följer henne ut från butiken. " Det är bättre där. "

Vi går dit och hon beställer maten, men jag vet att jag knappt kommer äta någonting för jag hatar hur jag ser ut, jag hatar min kropp, jag hatar mig vikt, jag hatar allt. Jag hatar mig själv.v