Halvt levande, halvt död (inte redigerad)

Kapitel 23

Ji-min

Det har gått några flera dagar nu och jag blir bara mer och mer orolig för Veronica. Hon undviker mig och äter inte, nästan hela tiden antingen sitter hon och kollar ut genom fönstret eller sover. Jag fattar varför hon beter sig som hon gör, men jag vill bara kunna hjälpa henne på alla sätt jag kan. Sam vaknade typ en timme efter att jag slog honom medvetslös, och han har hållit sig borta. Många har stirrat på mig efter det. Vart jag än går så har någon blicken på mig. Alla har det någon gång, alla utom Veronica. Den jag vill ska kolla på mig. Okej, det där lät konstigt. Jag menar det inte så, eller gör jag? Nej. Nej. Tanken får värme att sprida sig genom min kropp. Min blick går nästan direkt över mot henne. Hon sover igen. Hon ser så lugn och fridfull ut. Hon är så fin, hela tiden, oavsett vad det är som händer. Mitt hjärta börjar slå extra hårt och jag måste kolla bort. Vad är det som händer med mig?

Jag vaknar ännu en gång kallsvettig. Allt runt mig är kolsvart. Ljudet av tunga andningar och snarkningar skakar i rummet, och jag känner bara att jag måste ta mig ut. Okej kanske inte ut, men bort från alla. När mina ögon börjar vänja sig med mörkret märker jag att Veronica är borta. Det gör mig orolig. Vart kan hon vara? Hon kanske är på toa eller något. Så tyst jag kan ställer jag mig upp och smyger därifrån. Jag behöver gå igenom en labyrint av människor och är nära att trampa på folk många gånger. När jag har tagit mig fram så kan jag andas. Inte för att det finns någon luft att andas härinne, det är så unket och instängt att man skulle kunna svimma. Kanske om man går till något rum på övervåningen. Då kan man öppna ett fönster eller något. Men där uppe bor Sam och Sebastian och några andra som de brukar hänga med. Ska jag gå upp eller inte? Om jag är försiktig så går det nog. Vänta. Jag fick bästa idéen någonsin. De har en stege upp på taket. Om jag bara tar mig till övervåningen, hittar stegen och klättrar upp får jag luften jag behöver. Bästa. Idéen. Någonsin.

Det var lättare än jag trodde att hitta stegen. Den var redan ställd upp så att man kan klättra ut på taket. Det som var svårt var att ta mig fram dit utan att väcka någon. Det var fler personer än vad jag trodde här uppe, och jag måste smyga mig fram mellan alla sovande kroppar. Det jobbigaste är även att golvet knakar under mig, så jag måste försöka lägga så lite vikt som möjligt på mina steg för att det ska bli så tyst som möjligt. När jag nästan är framme vid stegen hör jag ljudet av en dörr som öppnas. Paniken stiger i mig och jag springer mot toan för att gömma mig. Till min lycka är den öppen och tom, och jag låser dörren sekunden jag kommer in. Jag hör hur någon går mot dörren och drar i handtaget. Minnen springer runt i mitt huvud, men jag trycker bort dom.

" Vem är därinne? "

Det är Sebastians röst.

" Vem frågar? " svarar jag med en så mörk röst jag kan och hör hur falskt det låter.

" Vem du än är, jag är fan alldeles för trött för det här, öppna dörren och byt plats med mig, okej? "

" Jag har värsta rännskitan här inne, vill du att jag bara ska dra på mig byxorna och droppa diarre vart jag än går eller? "

Det blev ovanligt tyst där ute.

" Uhm, jag behöver inte alls gå på toa, du kan vara därinne du. "

Jag hör hur han går iväg och slänger igen dörren efter sig. Mitt hjärta bultar hårt när jag försiktigt kliver ut i det stora rummet igen. Ingen verkar vara vaken än. Igen gör jag ett försök att ta mig fram till stegen, snabbare än förra gången. När jag når fram sprider sig ett stort leende mina läppar och jag klättrar snabbt upp. Sekunden jag kliver ut på taket lämnar leendet mina läppar. Framför mig står någon med en kniv djupt i sin arm och blod rinnande nerför armen. När jag ser vem det är så slutar mitt hjärta slå för en sekund.

" Veronica? "