Halvt levande, halvt död (inte redigerad)

Kapitel 34

Veronica

Ji-min är biten. Jag tänkte att det fanns chans att någon av oss skulle bli det, men inte nu. Och när det händer är det helt annorlunda än vad jag tänkte. En klump ligger i min mage och vägrar lämna. Vi vet inte hur länge det tar att bli, ja, infekterad. Det kanske är olika från person till person. Hon mår inte bra. Hon ligger i sängen och svetten på henne bara rinner, men när jag känner på hennes panna är den iskall. Ibland får hon ryck och jag tror nästan att hon har blivit en, men sedan blir hon stilla igen. Hon vaknar i omgångar också för att slänga av sig täcket. Varje gång stoppar jag in henne igen, kysser henne på pannan och sätter mig på sidan för att hålla koll på henne. Det är morgon nu, och jag har inte sovit något. Jag skulle inte kunna sova oavsett hur hårt jag skulle försöka. Det är för mycket tankar som går runt i mitt huvud och jag måste ta hand om henne. Det känns som om jag skulle somna så skulle hon bli en. Och jag skulle antingen komma undan och behöva klara mig själv eller bli äten levande. Mina ögon känns så tunga. Mitt huvud är nära att ramla av från min nacke känns det som också. Jag vill bara sova, men jag kan inte. Jag får inte.

Jag väcks ur mina tankar och plågande på riktigt när jag hör höga knackningar från nedervåningen. Det är inte något krafsande mot trä eller dunsar, utan det är kraftiga, riktiga knackningar. Ljudet får mig att ställa mig upp tvärt och första instinkten är att fly. Sedan kommer jag ihåg Ji-min. Jag kan inte lämna henne. Aldrig. Istället smyger jag mig fram till det lilla fönstret och försöker se vem det är som knackar. Det lilla jag ser är att de är två stycken. Och de verkar inte vara infekterade. Jag kollar så att Ji-min ligger bra innan jag börjar gå ner för att släppa in främlingarna.

Det är ett par i 45 års åldern. De säger att de heter Monica och Walter. Kvinnan, Monica, har sitt ljusbruna hår uppsatt i en hög knut och hennes gröna ögon lyser i det dystra rummet. Hon har rynkor lite här och där, men annars ser hon ganska ung ut för sin ålder. Walter däremot har inte åldrats väl. Får man tänka så? Hans hår är grått och tunnt, och hans ögon är lika gråa som grus. Rynkorna i hans ansikte och hållningen på hans smala kropp gör att han verkar över 50 års ålder i alla fall, men tydligen inte.

" Tack för att du släppte in oss ", säger Monica med ett litet leende. Jag ser att det är falskt.

" Så klart. Jag trodde då inte att jag skulle få något sällskap. "

Vi skrattar lite torrt och jag vill bara gå upp till Ji-min igen.

" Hur länge har du varit här? " frågar Walter utan någon känsla alls i ansiktet. Han försöker inte ens le.

" Sedan i natt någon gång. "

" Vart var du innan det. "

" Jag har varit lite här och där. "

" Är du från skolan? " avbryter Monica. "Husgårdsskolan?"

" Eh, ja. "

" Vilken klass går du i? "

Hennes röst gör mig orolig.

" 9a. "

Båda ser chockade och glada ut på samma gång. Monica tar mina händer i sina och ler stort mot mig.

" Då går du i samma klass som vår lilla flicka. Vet du hur hon mår? "

" Vem? "

Vi avbryts av en duns från övervåningen. En klump bildas i min hals och jag tar mig upp för trappan så snabbt jag kan. Jag hör hur paret är tätt bakom mig. När vi kommer in i rummet har Ji-min ramlat till golvet. Ur hennes mun rinner saliv som färgats grå av hennes nu svarta blod. Hennes ögon flyger runt i rummet, mörkare än natten. Det enda som fattas för att man ska känna igen henne som en infekterad är lukten. Den är inte här. När hon möter min blick så blir hon helt stilla. Innan hade hela hennes kropp skakat men nu är hon som en staty. Hon hoppar inte mot mig heller. Det kanske är ett tecken. Men nästan direkt puttar paret mig ur vägen och hoppar ner på knä framför henne.

" Ji-min, älskling ", säger Walter.

" Gumman ", viskar Monica och lägger sin hand på Ji-mins kind.
Hon gör inget. Det enda hon gör är att kolla på det gamla paret som att de var det konstigaste som någonsin skulle ha funnits. Vad fan händer.

" Älskling. "

Nu pratar Walter med Monica.

" Plocka fram det. "

" Men, vi vet inte om det kommer funka... "

" Jag bryr mig inte, vår dotter kommer bli en sån annars. Skynda dig! "

Den stora väskan på Monicas rygg som jag tidigare inte märkt av slängs nu på marken och hon rotar snabbt igenom den. Vänta, dotter?

" Här! "

Kvinnan sträcker över en spruta med en lång nål och en större behållare med en blå vätska. Walter drar upp lite av vätskan med sprutan och stoppar sedan in nålen i Ji-mins arm. Under tiden han trycker in vad det nu är i hennes kropp så känns det som att mitt hjärta stannar. Jag ser allt i slow motion. Först faller hon till marken och bara skakar. Och skakar. Och skakar. Sedan kommer ett skrik. När jag försöker komma fram trycker Monica bak mig.

" Håll dig borta. "

Ji-min fortsätter skaka, och skaka, och skaka och det är nästan som att det är utan stopp. Men när det är slut så blir hon helt tyst. Inga skrik, inga flämtningar, inget. Tårar bildas i mina ögon och jag måste kolla bort. Hon är död. Hon är verkligen död. Men sedan hör jag ett högt andetag. Direkt vänder jag mig om och ser Ji-min i sittande ställning med uppspärrade ögon och halvöppen mun. Det känns som om jag får liv igen och slänger mig mot henne. Jag tar mig i sina armar och jag börjar stryka hennes hår. Först omfamnar hon mig tillbaka, men när hon ser personerna i rummet med oss puttar hon bort mig. Hennes ansiktsuttryck är chockat och ledsamt.

" Mamma? Pappa? Vad fan gör ni här? "

De sluter sina händer och kollar bekymrat på sin dotter.

" Vi har något vi måste berätta. Något väldigt viktigt. "