Halvt levande, halvt död (inte redigerad)

Kapitel 7

Veronica

Under rasten letar jag upp Ji-min eftersom jag sa att jag skulle berätta om Sam sen. Jag vet inte hur länge sen är men jag tycker att det räcker nu. Jag måste berätta för någon.

Ji-min var inte jättesvår att hitta. Hon var svår att missa, eftersom hon sticker ut ganska mycket. Hennes asiatiska utseende bland alla typiska blonda svenskar gör att hon ser ut som en ängel bland alla Barbies typ. Jag är varken en Barbie eller en ängel. Men Ji-min är verkligen jättefin. Hennes mörka långa hår ser så lent och hälsosamt ut, hennes bruna ögon är så vackra att man egentligen kunde sitta och stirra in i dom för alltid och bara allt med hur hon ser ut är så perfekt. Hon har perfekt hy, perfekt näsa, perfekt allt. Hon har nästan en perfekt kopia av koreansk streetwear, och ja jag vet vad det är för jag har varit med i alla möjliga stiltrender. Hon har iallafall det idag. Väldigt baggy jeans, en oversized grå hoodie med en vit t-shirt under. Hennes vans får mig att undra hur hon inte dör när hon är ute och går i snön, men jag kommer aldrig fråga. Jag går fram till henne med snabba steg och sätter mig ner bredvid henne på golvet utanför NO-salen.

" Jag skulle berätta vad vi pratade om " , säger jag under ett andetag och jag måste snabbt återhämta mig. Hon stänger av telefonen och lägger all sitt fokus på mig. " Det var inte så speciellt egentligen, jag fick bara hopp först när han skrev att vi behövde prata. Sen när han väl ringde började han med att han var feg och att han inte borde gjort slut på snap och då förlorade jag hoppet, för jag fattade att han inte ville bli tillsammans igen. Han frågade om jag var arg. Liksom vad tror han! "

Jag skrattar till och känner hur mina ögon tårar upp.

" Såklart jag är arg, eller jag vet inte ens om jag är arg eller bara besviken och ledsen. Men jag sa iallafall att jag var arg. Och sedan frågade han om det skulle ha varit bättre om han hade ringt. Ska jag vara ärlig med dig, inget, och med inget menar jag INGET hade varit bättre eftersom jag vet att jag hade känt likadant ändå. Jag gillade verkligen honom, jag behandlade honom bättre än jag behandlat någon annan, och han bara slänger bort det, efter två månader. Vi hade inte ens en lång relation. Jag sa iallafall att jag förtjänade bättre och sedan kommer jag typ inte ihåg någonting. "

Det där sista är en lögn, eftersom jag kommer ihåg allt vi sa vid hjärtat.

" Vet du vad det värsta med det här är? Det är att jag tror att han aldrig ens gillade mig på riktigt, jag tror att han bara var tillsammans med mig för att alla hade tjatat på honom. För du kommer väl ihåg precis innan? Alla höll på om att vi borde bli tillsammans och hur gulliga vi hade varit och om att vi borde gå på dejt. Det var ju på grund av Wilma som han skrev till mig överhuvudtaget. Det var ju hon som tvingade honom. Så hur vet jag då att han verkligen gillade mig på riktigt? Till och med Sebastian, som är hans bästa vän, tror att han inte gillade mig. Ja, jag har pratat med honom om det, men det är inte det. Nu rabblar jag bara upp en massa saker, förlåt, jag ska sluta... "

Jag tystnar när jag känner Ji-mins armar runt mig. Hennes famn är så välkomnande. Jag lägger själv mina armar runt hennes rygg och låter mig själv slappna av mot hennes axel. Hon luktar så gott, som någonting blommigt men jag kan inte sätta tungan på vad. Mina tårar rinner nu. Min maskara kommer säkert smetas ut igen och nu kommer alla se det. Men jag bryr mig inte. Nu vill jag bara stanna såhär hela tiden, för alltid.

" Du förtjänar bättre än honom ", viskar hon och drar sig undan.

Det blir genast kallt och jag försöker torka mina våta kinder. Jag vägrar kolla på henne för då kommer jag aldrig kunna kolla bort. Mina ögon når istället golvet.

" Tack för att du var... stöttande? " får jag fram och känner hur färg stiger på mina kinder. Hela jag känns varm nu, för varm. Jag hostar och ställer mig stelt upp, borstar bort lite osynligt smuts från mina jeans. " Jag måste, eh, på toa, så, jag ska gå nu, hejdå! "

Jag går så snabbt jag kan därifrån, och kan inte släppa tanken på Ji-mins varma famn.