Halvt levande, halvt död (inte redigerad)

Kapitel 37

Ji-min

När jag vaknar är Veronica inte bredvid mig. Hon är inte i rummet alls. Direkt börjar tankar snurra i mitt huvud. Har hon dragit utan mig på grund av det som hände igår? Har mina föräldrar tagit henne någonstans? Har jag typ dödat henne utan att veta om det? Jag är inte säker efter det som hände.

Men när jag går ner i köket går en lättnad igenom min kropp. Hon ligger på golvet ihoprullad till en liten boll. Hon är här i alla fall. Men sedan börjar jag tänka? Varför sover hon här? Jag vill inte väcka henne för att fråga, men skuldkänslor fyller mig. Det måste ha med det som hände igår att göra.

Visst, jag skulle också försöka ta mig så långt därifrån som möjligt men det gör ändå ont. Att hon är rädd för mig.

Så tyst jag kan smyger jag mig fram till ett skåp fyllt av en massa olika saker. Jag tar fram lite chips jag såg fanns. Hoppas dom inte är för gamla. När jag sätter mig vid bordet hör jag hur någon kommer ner för trappan.

" Hej älskling ", säger mamma med väldigt raspig röst.

Jag svarar inte. Hon går också in i köket och skriker till lite när hon ser Veronica. Jag vänder mig om för att kunna se vad som händer. Mamma håller sin hand över hjärtat och ser skräckslagen ut. Veronica vaknar till och reser sig så snabbt hon kan när hon ser min mammas förskräckta ansikte.

" Oj, förlåt ", säger hon och blir röd.

Hon nästan småspringer till bordet och sätter sig bredvid mig. Hennes blick går överallt förutom mot mig.

" Är du okej? " frågar jag och lägger en hand på hennes axel.

Hon rycker till lite och mitt hjärta sjunker i bröstet.

" Ja, jo, jag är okej ", säger hon med låg röst. " Det är jag som borde fråga dig det. "

" Jag mår bra ", svarar jag.

Det är en lögn däremot. Mitt huvud bultar och min mage känns tom. Nu är jag i alla fall inte sugen på att äta någon.

" Så varför sov du härute? "

Hon svarar inte direkt. Jag ser på henne att hon blir obekväm, hon flyttar sig lite i stolen och sväljer hårt.

" Jag behövde äta något ", är det enda hon säger.

Där var vår konversation slut. Hon verkar inte vilja prata med mig. Jag förstår henne. Jag skulle inte heller vilja prata med mig.

Ingen verkar vilja prata med mig idag. Mamma och pappa kollar på mig som om jag skulle kunna attackera någon vilken sekund som helst och Veronica håller sig på avstånd. Även fast de är i samma hus som mig känns det som om jag är ensam. Jag håller mig från att gråta. Jag skulle lätt kunna bara lägga mig ner och låta tårarna komma, låta mig själv bara få ut allt. Allt jag har hållit i mig. Hela dagen går jag runt och småäter på saker för det känns som om jag aldrig blir mätt. Mitt huvud gör så in i helvete ont och allt runt mig snurrar. Maten jag äter smakar ingenting. Minsta lilla ljud gör mig irriterad. Det är nästan som att jag hör allt. Allas andetag, klockans tickande, något vatten som droppar någonstans, avlägsna ljud av de infekterade utifrån, någons mage som kurrar. Det enda jag inte hör är mig själv. Jag börjar bli rädd över vad jag kommer göra, för jag känner att jag blir konstig. Kommer jag skada Veronica omedvetet? Skada mina föräldrar? Jag kanske bara borde isolera mig från alla andra. Ja, ja, det är en bra idé.

Jag tar mig upp för trappan med ostadiga steg. Väggarna krymper och blir större, krymper och blir större. Någon gång känner jag mig själv falla ihop på de hårda stegen men jag ställer mig upp lika snabbt. Jag måste ta mig till ett rum innan jag gör något jag ångrar. När jag väl tar mig upp till övervåningen andas jag tungt och mitt huvud bultar värre än någonsin. Jag ser rummet jag försöker ta mig till men det verkar så långt bort. Allt verkar så långt bort. I min mage känns det som om att något rör sig och äter mig inifrån. Jag skulle kunna svimma av vilken sekund som helst.

När jag tar mig in sätter jag en stol för dörren och faller ner på golvet. Hela min kropp skakar och det känns som om jag kommer dö. Jag ser inget längre. Min mage är så tom, allt känns bara skit. Jag vill inte skada nǻgon. Jag hoppas de låter mig ruttna här.

" Ji-min? "

Någon är utanför dörren och försöker ta sig in.

" Ji-min förlåt. "

Det är Veronica.

" Jag skulle inte ha betett mig som jag gjorde, förlåt. "

Tårar börjar strömma ner för mina kinder på grund av smärtan.

" Håll dig borta ", säger jag med kvävd röst. " Jag...jag vill inte skada dig! "

Hon blir tyst på andra sidan dörren. Sedan kommer ett högt ljud. Stolen rör sig lite grann. Fuck. Jag kan inte ta mig fram för att fixa det.

" Ji-min, släpp in mig. "

När jag inte svarar fortsätter hon.

" Snälla. "

Utan att tänka har jag kravlat mig fram och dragit bort stolen. Minsta rörelse gör så jävla ont. Jag vet inte ens varför jag släpper in henne. När hon öppnar dörren faller hon direkt ner på golvet bredvid mig och drar in mig i sin famn.

" Fan, du är så jävla kall ", säger hon och försöker värma mig med sina händer.

Jag känner mig för varm egentligen. Allt gör ont. Jag vill äta, men jag vill inte äta samtidigt.

" Jag vill inte skada dig ", får jag fram.

" Shh. "

Jag låter mig själv falla in i hennes famn, låter henne ta hand om mig.

" Det gör ont "; viskar jag och skakar så jävla mycket av smärta.

" Vad gör ont? ", viskar hon tillbaka medan hon borstar mitt hår med sina fingrar.

" Allt. Allt gör ont. "

Vi är så ett tag, hon som håller om min smärtande kropp. Efter ett tag börjar det gå över. Och sedan somnar jag.