Halvt levande, halvt död (inte redigerad)

Kapitel 2

Ji-min

Jag ser dom komma in på Sushibar. Dom där populära tjejerna. Eller en av dom är det iallafall, hon andra är det bara för att dom hänger med varandra hela tiden. Vad var det dom hette nu igen? Lola och Veronica var det. Lola är rik och alla älskar henne. Veronica är mer tyst av sig och väldigt dömande när man först träffar henne. Jag har bara pratat med Lola, när jag precis flyttat hit och hon kom fram till mig första dagen i skolan. Hon hade typ sagt hej och gett mig en kram och gått därifrån sen. Nu känner jag att jag vill härifrån. Jag vill inte att dom ska märka av mig när jag sitter här utan smink, helt ensam i mjukisbyxor, hoodie och mitt hår uppsatt i en hög, slarvig knut. Jag försöker slänga i mig det sista av min sushi men precis när jag blir klar ser jag hur Lola vinkar mot mig. Hon kommer och sätter sig mittemot mig och Veronica sätter sig försiktigt bredvid. Hon kollar på mig ner, upp, ner och upp igen. Jag ryser och kollar ner i bordet.

" Tänk att vi träffade dig här! " säger Lola glatt och ler lite ursäktande. " Vad var det du hette nu igen? "

" Ji-min ", säger jag stelt och trycker in mina naglar i handflatorna.

" Oh my god, just det, slay ", säger hon och börjar äta sin sushi. " Roni, ska du inte ha något? "

" Är inte hungrig ", svarar hon och plockar upp telefonen. Hennes röst låter tjock, som att hon nyligen har gråtit.

Lola rycker på axlarna och fortsätter äta.

Jag tar själv upp telefonen och går in på snap. De håller på att skriva i klasschatten. Det verkar vara kaos. De skickas memes hit och dit och Kurt försöker få alla att sluta spamma. Helt plötsligt kommer det en chatt riktad mot Veronica.

Vers är det sant att du är singel nu?

Jag kollar upp chockat upp på henne och ser hur hennes ansiktsuttryck förändras när hon läser chatten. Hennes ögonbryn dras ihop lite uppåt och hennes ansikte blir rött. Jag kollar ner på telefonen igen.

Vänta seriöst?

Sam är det sant?

Har ni gjort slut?!

Veronica lägger ner telefonen igen och viskar till Lola. Jag ser hur hennes mungipor går neråt och ögonbrynen rynkas. Hon plockar snabbt upp sin egen telefon och jag tar då upp min.

Era jävla idioter, va har det med er att göra, asså kan ni aldrig lämna någon ifred eller, ni måste veta allt allihopa? Gå och röv kör era mammor.

Lola kramar om Veronica och jag ser hur tårar rinner nerför hennes kinder. Jag stelnar till lite och försöker komma på en bortförklaring så jag kan gå därifrån.

" Eh, jag måste hem, skulle hjälpa till med middagen idag ", säger jag och hör hur dumt det låter.

Veronica nickar och försöker torka bort sina tårar. Lola bryter ögonkontakten med mig och fortsätter trösta sin vän. Långsamt ställer jag mig och drar på mig mina ytterkläder. När jag börjar gå mot utgången stannar och plötsligt och vänder mig mot bordet igen.

" Och uhm, Veronica, du förtjänar någon bättre, han verkar vara ett as ändån ".

Jag stormar ut från restaurangen innan hon hinner svara. Mitt hjärta rusar och mina kinder är varma. Jag halv springer genom stan, vänder mig inte en enda gång för att kolla bak. Tillslut stannar jag för att andas. Mina andetag är snabba och det känns som att jag inte får någon luft ner i mina lungor. Varför behövde jag säga det där? Varför? Det känns som mitt huvud kommer sprängas, det bultar i takt med mitt hjärta. Helvete. Dom kommer säkert håna mig nu när jag gick, typ prata skit om hur stel och jobbig jag är. De kommer berätta för alla vad jag sa och skratta och när jag kommer till skolan kommer alla stå och peka och viska och skratta. Varför behövde jag säga det? Varför, varför, varför?!