Halvt levande, halvt död (inte redigerad)

Kapitel 32

Veronica

När jag vaknar på morgonen så blir jag först chockad över hur mjukt det är. Sedan kommer jag ihåg att jag är i ett främmande hus. Och efter det kommer jag ihåg allt som hände i natt. Däremot orkar jag inte vara ledsen över det. Jag orkar inte tänka på det. Så jag tänker på Ji-min istället. Hon är redan vaken tydligen och håller på att gå igenom den överfulla garderoben. Jag kliver ner på golvet och sätter mig bredvid henne på huk.

" Letar du efter något speciellt? " frågar jag och kollar på högen hon har bakom sig.

Hon lutar sig fram och ger mig en snabb kyss på kinden innan hon fortsätter. Hela jag är nu röd.

" Jag letar efter något vi kan ha på oss ", svarar hon. " För det kanske är bra? "

" Jag gillar byxorna du gjorde ", säger jag.

" Jag vet, men de håller nog inte så jättelänge. De är ju inte direkt välgjorda. "

" Jo, du har ju gjort dom. "

Det får henne att skratta.

" Men jag kan hjälpa dig ", säger jag. " Kläderna i högen? "

" Det är sånt som är skit. Antingen för dålig i storlek eller bara skitkläder. "

" Men behöver du hjälp? "

" Det är lite hjälp om du bara sitter här och pratar med mig. Och kanske testar lite kläder också. "

Med lite kläder så menade hon mycket. Jag testade jävligt mycket kläder. Men det är bra för då slipper jag tänka på allt dåligt som har hänt. När vi är klara har vi hittat lite kläder vi kan ha, och som vi vill ha kvar. Nu ligger vi i sängen och kollar upp i taket.

" Vet du vilket datum det är? " frågar Ji-min.

" Jag har ingen aning. "

" Det var den 26 november när allt började tror jag. Men jag har tappat räkningen på dagar nu. "

" Det har gått runt 20 dagar tŕor jag. Lite mer kanske. "

" Borde det inte vara julafton snart då? "

" Jo. "

Min första julafton utan min familj. En av mina enda julaftnar utan Lola.

" Hur firade ni jul i eran familj? " frågar jag och vänder mig på sidan för att kunna se henne. Hon gör samma sak.

" Det var inte så jättespeciellt. Släkten kom förbi, vi åt julbord, tomten, eller pappa, kom och gav ut julklappar, alla öppnade sina och sen var typ kvällen över. Enda dagen vi firade också. Jag har aldrig gillat julen så mycket för jag gillar inte att träffa alla. Hos dig då? "

" Jag har alltid älskar julafton. Vi brukar alltid börja dekorera 1 december, då vi också tar fram våra julkalendrar. Alla har alltid sin egen, jag, Gustav, mamma och pappa. Den 10:e plockar vi fram julgranen, det är tradition. Vi firar varje dag som att det är julafton. Varje dag får vi en liten present, eller ja fick. Sedan julafton så var det alltid maxat. Bästa julmaten, Kalle anka klockan tre, hela familjen har sina närmaste vänner där. Jag hade Lola, Gustav hade nya varje år och mamma och pappa hade sina gemensamma vänner. Och sedan släkten då. Och julklapparna var alltid det bästa. Vi gör alltid en speciell grej, när jultomten kommer och han säger att han har tappat bort presenterna han har i säcken så vi får gå runt i huset med små ledtrådar och leta efter dom. Lite som påskäggsjakt. Men det tog aldrig slut på julafton. Vi firade alltid med mat och små paket då och då ända fram till nyǻr. Då är det slut med själva "julfirandet" men vår julinredning ska inte ut då. Det är kvar långt in i Januari.

När jag är klar märker jag hur tårar rinner ur mina ögon och gör lakanet under mig blöt.

" Oj förlåt... "

Ji-min lägger sin hand på min kind och torkar bort mina tårar.

" Säg inte förlåt, det är okej. Bara släpp ut det. "

Det är då alla känslor från alla de här 20 dagarna bara väller ut. Allt som har hänt bara slår mig och virvlar runt i mitt huvud. Ji-min tar mig i sin famn och jag gråter mot hennes kläder. Jag gråter utan stopp, verkar det som, för det tar verkligen inte slut. Det bara fortsätter och fortsätter. Ji-min måste tycka att jag är jättejobbig. Men hon håller mig mot sig och stryker mitt hår, gör lugnande rörelse med sin hand mot min rygg, mot min hals, mot mitt bakhuvud. Tillslut så tar gråten stopp, från absolut ingenstans. Hon släpper mig inte men nu jag jag hålla henne tillbaka. Jag lägger mina armar runt henne och trycker henne mot mig. Hon vilar sitt huvud under mitt och jag känner hur mina ögon blir tyngre. Gud vad jag älskar henne.

Man blir väldigt snabbt hungrig utan mat. Om jag ska vara ärlig så trodde jag inte det. Jag har alltid sett på Robinson och tänkt att de får sluta klaga, men nu förstår jag. Och de har lite mat i alla fall. Min mage slutar aldrig låta och jag vill bara dra ut min magsäck varje gång den gör ett ljud. Det blir aldrig tyst i mitt huvud heller. Röster skriker på mig och försöker säga åt mig vad jag ska göra, eller att det är mitt fel att folk är död. Jag försöker att inte lyssna, men det är lite svårt när det är mina egna tankar. Sams död är ett färskt minne jag desperat försöker glömma, men hans skrik när han blev äten levande ekar i mitt huvud. Hans gevär ligger på golvet och gör att minnet bara blir ännu svårare att glömma. Oavsett hur mycket jag ogillade honom, in i det sista, så gjorde han en bra gärning tills han dog. Vad fan var det som hände? Inna skulle jag aldrig ha trott att han skulle göra något för att rädda mig. Eller kanske under tiden vi var tillsammans, men knappt då. Jag trodde då också att om vi hade varit i en situation när det var han eller mig så hade han valt att rädda sig själv. Men tydligen inte. Och nu gjorde jag exakt som jag tänkte att han skulle göra. Jag räddade mig själv.

" Vi måste ta oss härifrån också ", säger Ji-min senare samma dag. " Det finns ingen mat. "

Jag kan inte göra något annat än att hålla med.

" Om vi håller koll så att det är så lite infekterade som möjligt så kan vi ta oss ut genom fönstret. Det är ju ganska så stort. "

" Ja. "

" Så om vi håller koll nu, hela dagen, så kanske vi kan ta oss härifrån. Vi har ju geväret. Och det ligger väl en affär i närheten? "

" Ja, en liten affär nere vid sjön. Men det är en bit. "

Hon går fram till mig och tar mina händer i sina.

" Vi klarar det, okej? "

" Ja, okej. "

Jag ler stort mot henne och hon kysser mina händer. Det får mig bara att lita på henne mer.

" Så vad finns i den här affären? "

Nu sitter vi bara och kollar ut genom fönstret, våra händer nästan ihopklistrade.

" Inte så mycket. De är en lokal affär, de säljer typ sin egna mjölk och egna ost och sånt. Och så eget nötkött och fläsk typ. Godis såklart. "

" Har dom inte typ konserver eller nåt? "

" De borde ha det. Bönor kanske? "

" Vi får se vad vi hittar. Vi kanske ska gå snart, det har inte varit något utanför nu på typ 1 timme. "

" Ja, vi går nu. "

" Nu? "

" Ja, varför inte. Så vi får det överstökat. "

" Vi har inget ammo till geväret. "

" Då går vi utan det. "

Jag tar hennes ansikte mellan mina händer och försöker med ett stort leende.

" Vi klarar det. "

Hennes mörka ögon glittrar. Jag skulle kunna drunkna i dom.

" Okej, då går vi ", svarar hon och ler tillbaka.

Jag hoppas verkligen vi klarar det här.