Halvt levande, halvt död (inte redigerad)

Kapitel 30

Veronica

Ji-min gillar mig. Hon gillar mig faktiskt på riktigt. Tänk om jag gör något fel så hon inte vill vara med mig. Tänk om jag är för på så att hon blir avskräckt. Jag hade inte såna här tankar med Sam så varför nu? Ji-min känns speciell. Ja, jag gillade Sam, men det känns annorlunda nu. Med Sam så visste jag att det skulle ta slut, men nu känns tanken bara för hemsk. Jag vill vara med henne för alltid, jag vill att hon inte ska lämna mig. Det är därför jag får sån jävla ångest när alla börjar prata om att vi måste härifrån.

" Måste vi verkligen det? " säger jag och petar lite med mina nagelband. " Vi har det ju ganska så bra här. "

" Nej, det har vi inte ", säger Sam uppkäftigt. Första gången han faktiskt har sagt något rakt till mig efter att vi gjorde slut. " Vi har snart slut på mat, och folk börjar bli helt jävla galna. "

" För det första så har vi mat så det räcker. För det andra så tycker du bara att folk är galna för att de är på övervåningen och det får ingen för att det är typ ditt revir eller något. "

" Maten tar visst slut. "

Han sa inget om det andra.

" Nej, det gör det inte. Vi kan vara här lite längre och du kan ju försöka lite mer att kontrollera folk eftersom du verkar ha något jävla maktbehov och tror att du leder alla här eller något. Det gör du inte, eftersom ingen gillar dig. "

" Folk gillar mig. "

" Vilka? "

" Sebastian... "

" En person, wow. Det är ju så mycket. "

Han bara kollar på mig argt först innan han bestämmer sig för att bara gå. Så jävla konstig människa. Hur kunde jag vara tillsammans med honom?

" Hur i helvete kunde du vara tillsammans med honom? " säger Ji-min som att hon läste mina tankar.

Direkt så börjar det pirra i min mage och ett leende når mina läppar. Hela min kropp slåss runt av ren automatik och jag ser hennes vackra ansikte framför mig. Hennes mörka ögon lyser och leendet hon har ser så välkomnande ut. Jag måste stoppa mig själv från att luta mig fram och kyssa henne.

" Vad pratade ni om? " frågar hon och jag kan nästan inte fokusera för hennes blick får mig att tappa andan.

" Eh, typ han ville att vi skulle härifrån. Och det vill inte jag. "

" Varför inte? "

För att jag inte vill att du ska skadas. För att jag inte vill att du ska dö.

" Jag vet inte, jag tycker typ vi har det ganska bra här. "

" Är du seriös? "

Hon skrattar nästan åt mig och jag måste svälja en klump i halsen.

" Typ. "

" Förlåt, men vi har det inte bra här. Alltså inte alls. "

" Du har rätt. "

" Så varför vill du inte vara här? Du vet att du kan berätta för mig va? "

" Ja... "

Vad fan ska jag säga.

" Jag vill bara inte att... det ska hända samma som förra gången. "

Bra svar Veronica. Fast nu ser hon riktigt orolig ut, eller typ ledsen ut. Vet inte om det är för min eller hennes skull.