Halvt levande, halvt död (inte redigerad)

Kapitel 11

Veronica

Jag skriker högt när Ji-min hoppar. Jag ser henne flyga ut och hennes händer försöker desperat hitta någonting att greppa. Jag ser hur hennes fingrar precis snuddar vid en trädgren innan hon faller till marken. Hon landar med fötterna först och jag ser hur ena foten viker sig under hennes tyngd. Hon ramlar ihop på marken och svär åt sig själv. Sedan kollar hon upp mot oss och gör tummen upp.

" Jag är okej! " skriker hon. " Testa ni också. "

Både Bella, Stefan och de andra infekterade börjar närma sig oss nu. Jag känner paniken stiga i mig och ser hur en efter en hoppar ut genom öppningen. Det är inte så långt till marken, men det är tillräckligt för att bryta någonting om man landar fel. Eller stuka foten som Ji-min gjorde, och inte kunna springa. Men när jag är nästan sista kvar, och alla infekterade tar språnget mot mig, tar jag fart och hoppar ut. Det är som att världen är i slowmotion. Allt går långsamt och jag ser klassen under mig som har återhämtat sig från fallet. Jag märker hur jag faller neråt nu, långsamt, men ändå för snabbt. När jag landar känner jag en plötslig smärta i båda fötterna, men jag tror att jag är okej. Jag kollar bak mot fönstret och ser Bella hoppa ut hon också. En klump växer i min mage och jag börjar springa. Jag hör fotsteg bakom mig och fattar att det inte bara är jag. Någon skriker när de blir tagna och jag vågar inte kolla bak för att se vem. Ji-min plågar sig fram för platsen bredvid mig. Hon haltar fram och andas högt.

" Är du okej? " frågar jag och vågar inte ens vända blicken så jag ser henne.

" Aldrig mått bättre ", svarar hon sarkastiskt.

Vi springer under tystnad och hör hur folk skriker bakom oss, jag rycker till varje gång det låter för nära. Hjärtat bultar hårt i bröstkorgen. Ett litet hopp brinner i mig när jag ser träslöjdssalen framför oss. Jag tar det sista uns av energi jag har kvar och springer det snabbaste jag kan fram till dörren. Men när jag rycker i den är det låst.

" Fan, fan FAN! " skriker jag och bultar på dörren. " Släpp in oss, snälla! Snälla! "

Jag ser hur någon kollar genom fönstret och ett stort leende sprider sig på mina läppar. Det är Lola.

När alla har tagit sig in som inte har blivit infekterade själv är vi 11 stycken från våran klass. Hela Lolas klass, inklusive träslöjdsläraren Patrik, är inne i byggnaden. Jag sitter gråtande i Lolas famn medans hon försiktigt stryker min rygg. Hela min kropp skakar och jag kan inte få fram ett ord. Lolas famn känns så välbekant och trygg, och jag vill bara stanna här för alltid. Men ögonblicket förstörs av Davids äckliga röst.

" Kan ni inte ta ert jävla lebb nån annanstans eller? säger han. " Vi höll fan nys på att dö, och jag undkom inte döden bara för att se er saxa framför mig. "

Jag kollar på honom genom mina suddiga ögon. Hur fan kan han säga saker som det nu. Sedan händer något oväntat. Ji-min kommer fram från absolut ingenstans och slår honom på näsan. Man hör det obehagliga ljudet när den knäcks bakom hennes knoge. David skriker högt och lägger sina händer skadan. Blod droppar ner på golvet mellan hans fingrar. Scenen har fångat folks uppmärksamhet och de cirklar runt oss som gamar. Nästan alla kollar på Ji-min som att hon är galen, men jag skulle kunna be till henne som att hon var en gud nu.

" Jävla kines, vad fan håller du på med ", skriker David med tjock röst och tårar i ögonen. " Jag ska fucking döda dig! "

Han slår så hårt att Ji-min flyger ner på golvet. Jag kollar chockat på det som händer. Han sätter sig i grensle över hennes mage och slår hennes ansikte om och om igen. Samtidigt skriker han en massa förolämpningar om hennes utseende. Jag ställer mig upp och springer fram till dom. Jag försöker dra av honom, men han putar bara bort mig så jag faller ner på golvet och tappar andan. Ingen runt omkring hjälper. Lola har sprungit för att hämta Patrik. Jag försöker resa mig igen men en av Davids kompisar håller sin fot så hårt på min mage att det är omöjligt att resa sig. Jag hör det äckliga ljudet när Ji-min ansikte blir förstört under henne, hennes huvud som slår i golvet om och om igen. När jag tillslut hör Patrik och Lolas steg så gråter jag nästan av lättnad, men det kanske redan är försent. Foten från min mage lättar och jag andas in all luft jag förlorade under den korta tiden. Patrik drar bort David från Ji-mins medvetslösa kropp. Jag lyckas ta mig fram till den och mår illa när jag ser vad som ligger där. Hennes hela ansikte är förstört, blod är smetat över golvet där hon ligger. Jag känner tårarna som bara strömmar nerför mina kinder. Långsamt vände jag mig för att kolla på David. Han kollar själv chockat ner på det trasiga ansiktet. Vad fan har han gjort.