Halvt levande, halvt död (inte redigerad)

Kapitel 26

Veronica

Vid nuläget har jag accepterat att jag har känslor för Ji-min. Nej, inte bara känslor, jag är kär i henne. På riktigt kär. Det är starkare än med Sam och jag kan inte hålla mig borta från henne vilket inte gör något bättre. Sen det som hände i "Limbo" så har jag vågat inse det. Men jag kommer inte säga något. Jag vågar inte. Hon kommer hata mig för alltid, för det var bara min fantasi. Allt som hände var bara i mina tankar. Det är det jag drömmer om också. Att jag är tillbaka i "Limbo". Ibland får jag åka till fantasin med Ji-min men sedan dras jag därifrån och måste tillbaka till det hemska. Drömmarna är så hemska att jag kan vakna kallsvettig. Ji-min kommer så och lägger sig med mig, och då kan jag somna igen. Men hon sover inte, det känner jag. Hon somnar aldrig innan mig och när det är morgon är hon alltid vaken. Igår berättade hon för mig om hennes drömmar, och nu fattar jag varför hon inte vill sova. Jag mår så dåligt för hennes skull, jag vill inte att hon ska känna så och drömma om såna hemska saker. Med hela min själ hatar jag David, det går så djupt att det skär på mitt hjärta. Om jag träffar honom någonsin igen är han död. Och med död menar jag att jag kommer att döda honom. Ingen fråga om saken.

I morse märkte jag någonting som fick mig att vilja dö. Okej nej inte dö men jag kände att jag hatade mitt liv väldigt mycket. Jag har mens. I ett hus utan bindor, tamponger eller menskoppar. Inget. Inget alls. Och toapappret är nästan slut. Diktatorn Sam kom upp med en regel att: Toapapper endast för toabesök, inget annat. Jag vet inte om han tänkte då hur det skulle resultera för alla tjejer här inne, men jag är förbannad på honom just nu. Jag går runt med blod droppande ner i mina enda jeans jag har och jag har inget att byta om till sen heller. Nu vågar jag inte sätta mig ner för jag vill inte fläcka ner möbler, och inte heller röra mig för mycket för då kommer det vara som ett jävla vattenfall därnere. Det finns ingen att prata med heller. Ingen av killarna med självklara orsaker, inte Ji-min för jag är rädd att hon kommer tycka att jag är en idiot och ingen av de andra tjejerna för de kommer att skratta åt mig. Tror jag. Just nu står jag mot en vägg med händerna på min röv för att inte blod ska komma nånstans där vi inte vill ha det. Varför i helvete finns mens?

" Veronica. Hej! "

Ji-min kommer springande åt mitt håll med ett leende och jag vill bara sjunka genom marken. Hur glad jag än är över att se henne så inte nu tack. Jag har så jävla ont i magen också. Det känns som att någon hugger mig med en liten kniv och det sprider sig ut i ryggen .

" Hej ", svarar jag falskt och ryser åt min egen röst.

" Hur mår du? " frågar hon med oro i ögonen. " Du är lite blek. "

" Bara bra. "

" Är du säker? "

" Japp. "

" Varför står du mot väggen? "

" För att jag vill. "

Vad fan är det jag säger?

" Vill du stå mot väggen? "

" Ja. Det är skönt. "

" Veronica, vad är det? "

Mitt huvud gör så jävla ont också.

" Som jag sa, det är inget. "

Jag hör att jag låter irriterad.

" Men... "

" Kan du bara... låta mig vara? "

Hon verkar chockad och jag ser hur hennes ögon mörknar lite. Direkt ångrar jag det jag sa, men jag kan inte ta tillbaka det.